Viktnedgång i veckan: -1,9 kg
Viktnedgång sen op: -16,3 kg
Totalt: - 25,7 kg
Äntligen! Jag kröp under 25-kilosgränsen och det med råge. Jag har dessvärre ingen bra förklaring till varför heller. Det är semester och ni vet hur det är. Inte är mattiderna sådär väldigt strukturerade. Jag har nog ätit mer sällan än jag ska, men det brukar ju ge direkt motsatt resultat på vågen.
nåja, jag tänker inte analysera det här något mer. Jag har förmodligen ett minimum av vätska i kroppen eller någon annan bra förklaring. Å andra sidan, nu ska jag njuta av den här milstolpen och unna mig några glas vin ikväll. Hurra, hurra!
tisdag 12 juli 2011
onsdag 6 juli 2011
20 v postop
Viktnedgång i veckan: -0,7 kg
Viktnedgång sen op: -14,4 kg
Totalt: - 23,8 kg
Då är man på banan igen då. Det har varit en del viktångest här så jag måste försöka betvinga kilo-demonerna. Det går inte att unna sig särskilt mycket, för då seglar det direkt uppåt igen. I det perspektivet kan jag fundera på hur det skulle vara om jag inte hade gjort operationen. Hur mycket skulle jag ha fortsatt att öka då? Eller är det helt enkelt bara så att kroppen vill upp till mitt förra högstaläge och kämpar för att ta sig dit hela tiden?
Nåja, ett halvkilo till så är jag nere på lägstavikten för den här svängen igen. Men det är surt att det precis som förr tar några dagar att gå upp det som tar veckor att gå ner. Särskilt som man ju verkligen inte vräker i sig mat.
Jag försäker däremot vräka i mig vatten, men det går sådär. INte för att jag inte kan för magen utan mer för att jag aldrig är törstig. Jag har försökt schemalägga drickandet. Inte minst sedan jag läste att för lite vatten hämmar ämnesomsättningen drastisk. Ju större du är, ju mer vatten krävs till förbränningen. Det tål att tänka på.
Jag känner väldigt sällan hunger just nu och det gör det svårare att hålla måltidsschemat. Det går för långt mellan rätterna så att säga. Skärpning krävs, men hur lätt är det i semestertider? Jag önskar bara att det per automatik blev viktras för att man aldrig är hungrig! Inte att man måste äta i alla fall!
Viktnedgång sen op: -14,4 kg
Totalt: - 23,8 kg
Då är man på banan igen då. Det har varit en del viktångest här så jag måste försöka betvinga kilo-demonerna. Det går inte att unna sig särskilt mycket, för då seglar det direkt uppåt igen. I det perspektivet kan jag fundera på hur det skulle vara om jag inte hade gjort operationen. Hur mycket skulle jag ha fortsatt att öka då? Eller är det helt enkelt bara så att kroppen vill upp till mitt förra högstaläge och kämpar för att ta sig dit hela tiden?
Nåja, ett halvkilo till så är jag nere på lägstavikten för den här svängen igen. Men det är surt att det precis som förr tar några dagar att gå upp det som tar veckor att gå ner. Särskilt som man ju verkligen inte vräker i sig mat.
Jag försäker däremot vräka i mig vatten, men det går sådär. INte för att jag inte kan för magen utan mer för att jag aldrig är törstig. Jag har försökt schemalägga drickandet. Inte minst sedan jag läste att för lite vatten hämmar ämnesomsättningen drastisk. Ju större du är, ju mer vatten krävs till förbränningen. Det tål att tänka på.
Jag känner väldigt sällan hunger just nu och det gör det svårare att hålla måltidsschemat. Det går för långt mellan rätterna så att säga. Skärpning krävs, men hur lätt är det i semestertider? Jag önskar bara att det per automatik blev viktras för att man aldrig är hungrig! Inte att man måste äta i alla fall!
onsdag 29 juni 2011
19 v postop
ViktUPPgång i veckan: +1,2 kg
Viktnedgång sen op: -13,6 kg
Totalt: - 23,1 kg
25 kilo minus innan midsommar?? Tsss...glöm det!
Möjligen hade det varit tagbart om man inte hade åkt på semester veckan innan
och tryckt i sig en massa gott vin, goda middagar och kanske, kanske ätit lite för sällan.
Dessutom har jag suttit still som en jävla palt av olika orsaker.
Så två veckor visade en viktuppgång igen, mycket, mycket tråkigt.
Å andra sidan så kanske jag ska fundera över hur mycket jag normalt skulle ha ökat efter semester och midsommar. 1,2 kanske inte är helt dödligt trots allt.
Men jag har fuskat lite med vägningen också! Jag vägde mig när jag kom hem och då var det ett kilo till! Seriöst, jag bröt nästan ihop på vågen.
Men nu är det bara att ta nya tag och inte minst att försöka få i sig vätska, få ur sig vätska som klibbar fast i fötterna på mig och komma i rörelse igen.
Man kan ju alltid se det som en nyttig påminnelse att om man inte sköter sig så går man upp - precis som förr.
Viktnedgång sen op: -13,6 kg
Totalt: - 23,1 kg
25 kilo minus innan midsommar?? Tsss...glöm det!
Möjligen hade det varit tagbart om man inte hade åkt på semester veckan innan
och tryckt i sig en massa gott vin, goda middagar och kanske, kanske ätit lite för sällan.
Dessutom har jag suttit still som en jävla palt av olika orsaker.
Så två veckor visade en viktuppgång igen, mycket, mycket tråkigt.
Å andra sidan så kanske jag ska fundera över hur mycket jag normalt skulle ha ökat efter semester och midsommar. 1,2 kanske inte är helt dödligt trots allt.
Men jag har fuskat lite med vägningen också! Jag vägde mig när jag kom hem och då var det ett kilo till! Seriöst, jag bröt nästan ihop på vågen.
Men nu är det bara att ta nya tag och inte minst att försöka få i sig vätska, få ur sig vätska som klibbar fast i fötterna på mig och komma i rörelse igen.
Man kan ju alltid se det som en nyttig påminnelse att om man inte sköter sig så går man upp - precis som förr.
tisdag 14 juni 2011
17 v postop
Viktnedgång i veckan: -2,4 kg
Viktnedgång sen op: -14,8 kg
Totalt: - 24,3 kg
Ja, vad säger man? Jippie? Fantastiskt? Går vågen fel??
Kanske var det så att förra veckans tvärstopp var en riktig vätskechock enbart?
Och nu blev det tvärkallt och min kropp gjorde sig av med alltihop i ett nafs?
Eller så är det för att jag gjort illa fotten och inte kan gå mina rundor i motionsspåret som jag plötsligt på en vecka ersatt alla tunga muskler med lättare fett?!?!?
Skit samma! Jag tänker vara glad åt att jag nu äntligen är nere på min lägsta vikt på sju år och att den där förbenade 25-kilosgränsen jag hoppades på innan midsommar kanske är nåbar trots allt.
Viktnedgång sen op: -14,8 kg
Totalt: - 24,3 kg
Ja, vad säger man? Jippie? Fantastiskt? Går vågen fel??
Kanske var det så att förra veckans tvärstopp var en riktig vätskechock enbart?
Och nu blev det tvärkallt och min kropp gjorde sig av med alltihop i ett nafs?
Eller så är det för att jag gjort illa fotten och inte kan gå mina rundor i motionsspåret som jag plötsligt på en vecka ersatt alla tunga muskler med lättare fett?!?!?
Skit samma! Jag tänker vara glad åt att jag nu äntligen är nere på min lägsta vikt på sju år och att den där förbenade 25-kilosgränsen jag hoppades på innan midsommar kanske är nåbar trots allt.
onsdag 8 juni 2011
16 veckor postop
Plus-minus-noll. Inte ett enda litet gram ner.
Då är jag ändå en dag efter i vågnotering, för gårdagen visade ett kilo upp!
Det har blivit sommar och varmt och mina fötter och händer sväller som jag vet inte vad.
Jag kör en vattenkur just nu och dricker som en tok för att försöka skölja ur det som går,
men kroppen vill inte riktigt göra sig av med vattentanken tydligen. Vill spara som vanligt!
Tålamod är en dygd.
Då är jag ändå en dag efter i vågnotering, för gårdagen visade ett kilo upp!
Det har blivit sommar och varmt och mina fötter och händer sväller som jag vet inte vad.
Jag kör en vattenkur just nu och dricker som en tok för att försöka skölja ur det som går,
men kroppen vill inte riktigt göra sig av med vattentanken tydligen. Vill spara som vanligt!
Tålamod är en dygd.
tisdag 31 maj 2011
15 v postop
Viktnedgång i veckan: -0,6 kg
Viktnedgång sen op: -12,4 kg
Totalt: - 21,9 kg
Det är inte klokt vad tiden går. Veckorna rinner iväg. På något konstigt sätt känns det väldigt, länge sedan operationen. Ungefär som att det aldrig hänt. Så enkelt har det ju varit för mig, även om jag misströstar med vikten ibland.
Å andra sidan så har jag ju lagt om en hel del i matvanorna, särskilt intervallen. Jag mår illa om jag äter för fort. Jag mår illa om jag drar i mig för mycket sött. Jag kan inte äta som förr och jag blir inte mätt på samma sätt som jag blev förr. Det är mer som en sorts "stopp", än den där sköna mättnadskänslan man hade förr. Den som förmodligen är helt och hållet psykisk. Numera blir jag liksom mer "less" på att äta. Det är min nya mättnadskänsla.
Jag har prickat av tre delmål i min måltabell så här långt. Mitt nästa är den lägsta vikt jag haft på sju år. Dit är det ett knappt kilo. Det borde vara tagbart på ett par veckor. Mer bråttom än så får jag faktiskt inte ha.
Viktnedgång sen op: -12,4 kg
Totalt: - 21,9 kg
Det är inte klokt vad tiden går. Veckorna rinner iväg. På något konstigt sätt känns det väldigt, länge sedan operationen. Ungefär som att det aldrig hänt. Så enkelt har det ju varit för mig, även om jag misströstar med vikten ibland.
Å andra sidan så har jag ju lagt om en hel del i matvanorna, särskilt intervallen. Jag mår illa om jag äter för fort. Jag mår illa om jag drar i mig för mycket sött. Jag kan inte äta som förr och jag blir inte mätt på samma sätt som jag blev förr. Det är mer som en sorts "stopp", än den där sköna mättnadskänslan man hade förr. Den som förmodligen är helt och hållet psykisk. Numera blir jag liksom mer "less" på att äta. Det är min nya mättnadskänsla.
Jag har prickat av tre delmål i min måltabell så här långt. Mitt nästa är den lägsta vikt jag haft på sju år. Dit är det ett knappt kilo. Det borde vara tagbart på ett par veckor. Mer bråttom än så får jag faktiskt inte ha.
tisdag 24 maj 2011
14 veckor postop
Viktnedgång i veckan: -0,8 kg
Viktnedgång sen op: -11,8 kg
Totalt: - 21,3 kg
Med risk för tjatig upprepning. Det går stadigt neråt, om än inte i superfart. Däremot mår jag fantastiskt bra och har till och med fått lite solbränna minsann.
Magen är väl lite tveksam till järntabletterna, men så länge jag är strukturerad och sätter mig i lugn och ro ¨på fast tid, så "levererar" jag. Gott så.
Kalciumtabletterna visade sig vara en brustablett som ska tas innan sänggående.I ett stort glas vatten. Tur man gillar brusig apelsinsmak.Tydligen finns det en poäng för upptaget att ta den just då, enligt tanten på apoteket. Jag frågade naturligtvis, eftersom jag tyckte det kändes bökigt att hålla reda på en medicintidpunkt till. Gnällig som jag är.
Jag har ställt om lite i blodtrycksmedicinen tills vidare. Jag äter en halv tablett om dagen så får vi se om jag kan plocka ur tvätten utan att trilla omkull och ändå ha ett lämpligt övertryck övrig tid.
Viktnedgång sen op: -11,8 kg
Totalt: - 21,3 kg
Med risk för tjatig upprepning. Det går stadigt neråt, om än inte i superfart. Däremot mår jag fantastiskt bra och har till och med fått lite solbränna minsann.
Magen är väl lite tveksam till järntabletterna, men så länge jag är strukturerad och sätter mig i lugn och ro ¨på fast tid, så "levererar" jag. Gott så.
Kalciumtabletterna visade sig vara en brustablett som ska tas innan sänggående.I ett stort glas vatten. Tur man gillar brusig apelsinsmak.Tydligen finns det en poäng för upptaget att ta den just då, enligt tanten på apoteket. Jag frågade naturligtvis, eftersom jag tyckte det kändes bökigt att hålla reda på en medicintidpunkt till. Gnällig som jag är.
Jag har ställt om lite i blodtrycksmedicinen tills vidare. Jag äter en halv tablett om dagen så får vi se om jag kan plocka ur tvätten utan att trilla omkull och ändå ha ett lämpligt övertryck övrig tid.
tisdag 17 maj 2011
13 vecor postop
Viktnedgång i veckan: -2 kg
Viktnedgång sen op: -11 kg
Totalt: - 20,5 kg
Nog rann det av alltid. Och äntligen., äntligen, äntligen passerade jag det där förbannade -20-strecket. Härligt! Humöret är på topp!
Är det såhär de känner sig varje vecka, alla de där som rasar i vikt som ett jädra fritt fall?!?!
Nu vågar jag aldrig sluta äta vätskedrivande mer. Nej, seriöst, det är ganska märkligt hur kroppen funkar ändå. Det intressanta är att jag dessutom har ätit mer än vanligt och verkligen inte hållit mig till en strikt linje vad gäller mat och dryck den gångna helgen. En riktig partyhelg för övrigt.
Men självklart finns det andra saker man kan gruva sig för om man är lagd åt det hållet. Idag ska jag nämligen börja äta mina kalk- och järntabletter. Jag vet ju vad järntabletter brukar ha för effekt på min mage. Stopp, stopp, stopp, typ. Det blir intressant att se hur det går nu när magen funkar lite annorlunda.
Jag har aldrigi hela mitt liv haft dåliga järnvärden, så i värsta fall kan man ju alltid hoppas på att jag reder ut det här utan järntabletter om det skulle vara så.
Viktnedgång sen op: -11 kg
Totalt: - 20,5 kg
Nog rann det av alltid. Och äntligen., äntligen, äntligen passerade jag det där förbannade -20-strecket. Härligt! Humöret är på topp!
Är det såhär de känner sig varje vecka, alla de där som rasar i vikt som ett jädra fritt fall?!?!
Nu vågar jag aldrig sluta äta vätskedrivande mer. Nej, seriöst, det är ganska märkligt hur kroppen funkar ändå. Det intressanta är att jag dessutom har ätit mer än vanligt och verkligen inte hållit mig till en strikt linje vad gäller mat och dryck den gångna helgen. En riktig partyhelg för övrigt.
Men självklart finns det andra saker man kan gruva sig för om man är lagd åt det hållet. Idag ska jag nämligen börja äta mina kalk- och järntabletter. Jag vet ju vad järntabletter brukar ha för effekt på min mage. Stopp, stopp, stopp, typ. Det blir intressant att se hur det går nu när magen funkar lite annorlunda.
Jag har aldrigi hela mitt liv haft dåliga järnvärden, så i värsta fall kan man ju alltid hoppas på att jag reder ut det här utan järntabletter om det skulle vara så.
måndag 16 maj 2011
Högtryck
Jag var på vårdcentralen och mätte mitt blodtryck i fredags. Det gick inget vidare. 150/80. Undertrycket var ju fint, men övertrycket lämnade lite att önska. Efter en snabbkoll på mina fötter såg hon också att jag hade rätt mycket vätska i kroppen.
Så det blev till att återgå till medicin så länge. Eventuellt kanske gå över på något som bara är vätskedrivande senare. För antagligen ökar trycket just för att jag inte blir av med vätskan.
En återgång till medicinen gjorde i alla fall att jag har fått springa på toa som en galning sista dagarna. Och faktiskt, det riktigt känns hur vätskan "rinner av mig". Det blir intressant att se vad det gör för vikten i morgon.
Så det blev till att återgå till medicin så länge. Eventuellt kanske gå över på något som bara är vätskedrivande senare. För antagligen ökar trycket just för att jag inte blir av med vätskan.
En återgång till medicinen gjorde i alla fall att jag har fått springa på toa som en galning sista dagarna. Och faktiskt, det riktigt känns hur vätskan "rinner av mig". Det blir intressant att se vad det gör för vikten i morgon.
tisdag 10 maj 2011
12 v postop
Viktnedgång i veckan: +-0 kg
Viktnedgång sen op: -9 kg
Totalt: - 18,5 kg
Det är ju rent förbaskat att man inte ska kunna passera det där 20-strecket snart! Paniken ligger på lur hela tiden. Var jag bara helt säker på att jag skulle gå ner i två år i ungefär samma fart skulle jag kunna leva lugnt. Men det är jag ju långt ifrån säker på.
Att det står still i veckan tror jag dock har sin förklaring i att jag samlar på mig en hel del vätska just nu. Det känns på både skor och ringar. Sommarvärmen gör sitt, men jag tror att kroppen fortfarande saknar mitt vätskedrivande preparat. Vad kan man ta istället? Finns det några riktigt verksamma örtteer? Eller naturpreparat i tablettform? Någon som har provat något som funkar?
Det som ändå håller humöret uppe är att det faktiskt känns på kläder att man ändå har minskat i omfång. Jag botaniserade i dotterns garderob häromkvällen och kom i klänningar som jag inte ens drömt om att trycka in mig i. Det gäller att fokusera på det istället för dessa jädra uteblivna kilo-kapningar! Det är inte konstruktivt att gå sin motionsrunda varje dag och snurra in sig i negativa tankar. Idag ska jag tänka att jag har byggt på mig muskler!
Sen måste jag skärpa mig med vattenintaget. Det är oerhört svårt att få i sig det man måste när det är såhär varmt. Jag måste få in rutinen med en liten flaska ständigt till hands. För det kan ju också göra sitt på vätskebindning hur konstigt det än låter.
Viktnedgång sen op: -9 kg
Totalt: - 18,5 kg
Det är ju rent förbaskat att man inte ska kunna passera det där 20-strecket snart! Paniken ligger på lur hela tiden. Var jag bara helt säker på att jag skulle gå ner i två år i ungefär samma fart skulle jag kunna leva lugnt. Men det är jag ju långt ifrån säker på.
Att det står still i veckan tror jag dock har sin förklaring i att jag samlar på mig en hel del vätska just nu. Det känns på både skor och ringar. Sommarvärmen gör sitt, men jag tror att kroppen fortfarande saknar mitt vätskedrivande preparat. Vad kan man ta istället? Finns det några riktigt verksamma örtteer? Eller naturpreparat i tablettform? Någon som har provat något som funkar?
Det som ändå håller humöret uppe är att det faktiskt känns på kläder att man ändå har minskat i omfång. Jag botaniserade i dotterns garderob häromkvällen och kom i klänningar som jag inte ens drömt om att trycka in mig i. Det gäller att fokusera på det istället för dessa jädra uteblivna kilo-kapningar! Det är inte konstruktivt att gå sin motionsrunda varje dag och snurra in sig i negativa tankar. Idag ska jag tänka att jag har byggt på mig muskler!
Sen måste jag skärpa mig med vattenintaget. Det är oerhört svårt att få i sig det man måste när det är såhär varmt. Jag måste få in rutinen med en liten flaska ständigt till hands. För det kan ju också göra sitt på vätskebindning hur konstigt det än låter.
tisdag 3 maj 2011
11 v postop
Viktnedgång i veckan: -1,0 kg
Viktnedgång sen op: -9 kg
Totalt: - 18,5 kg
Aldrig är man riktigt nöjd. För om jag bara hade tittat på vikten i tabelen så skulle jag ju ha varit nöjd med att gått ner ett kilo den här veckan. Men eftersom jag "fuskvägde" mig innan helgen och vägde ett halvkilo mindre då än nu, så känns det ändå lite blä. Dumt, eller hur?
Jag hade så gärna velat passera det där 20-kilosstrecket, men det får jag kanske sätta som långsiktigt mål. Ha, som om det inte var ett långsiktigt mål från början!
Jag har haft lite sådär svid-ont i magen i veckan, men inte värre än att jag liksom bara noterat det. För övrigt mår jag finfint. Det som är tråkigt just nu är att simhallen har stängt för säsongen här nu och plötsligt står jag utan fyra-fem timmars träning varje vecka. Jag nåste hitta ett alternativ snarast! Jag tror inte att promenader räcker.
Viktnedgång sen op: -9 kg
Totalt: - 18,5 kg
Aldrig är man riktigt nöjd. För om jag bara hade tittat på vikten i tabelen så skulle jag ju ha varit nöjd med att gått ner ett kilo den här veckan. Men eftersom jag "fuskvägde" mig innan helgen och vägde ett halvkilo mindre då än nu, så känns det ändå lite blä. Dumt, eller hur?
Jag hade så gärna velat passera det där 20-kilosstrecket, men det får jag kanske sätta som långsiktigt mål. Ha, som om det inte var ett långsiktigt mål från början!
Jag har haft lite sådär svid-ont i magen i veckan, men inte värre än att jag liksom bara noterat det. För övrigt mår jag finfint. Det som är tråkigt just nu är att simhallen har stängt för säsongen här nu och plötsligt står jag utan fyra-fem timmars träning varje vecka. Jag nåste hitta ett alternativ snarast! Jag tror inte att promenader räcker.
torsdag 28 april 2011
Skitnatt
Jag vet inte vad som hände igår. Jag försökte dricka ordentligt hela dagen och åt precis som jag skulle. Jag promenerade och simmade sen en timme och kände mig hur pigg som helst.
Till middag åt jag kyckling och dinkel med lite grönsallad och mådde hur fint som helst. Däremot kände jag mig fortfarande hungrig efter maten. Jag motade bort den känslan med vatten, för jag tänkte att jag kanske inte fått i mig nog i värmen.
Efter tre timmar började jag må illa, blev gasig och kände mig uppkörd. Jag bestämde mig ändå för att ta en hårdbrödsmörgås och ett halvt glas juice. Det gick fint. En kvart. Sen bröt helvetet ut.
Jag rapade, mådde illa, frös och fick en massa sura uppstötningar. Magknip så in i helsicke.
Det höll mig vaken till fyra-tiden i morse. En svidande känsla i magen som faktiskt gjorde mig lite oroad.
Jag petade i mig fil till frukost och mår fortfarande lite illa. Dessutom har jag ont i halsen.
Jag ogillar när jag inte kan förutse vad som ska hända. Hade jag satt i mig en chokladkaka eller nåt så hade jag ju kunnat förutse konsekvenserna. Men nu kom de helt oförtjänt utan anledning!
Med viss lättnad konstaterade jag nyss att magen i alla fall är igång fortfarande. Då kan det väl inte vara helstopp?
Till middag åt jag kyckling och dinkel med lite grönsallad och mådde hur fint som helst. Däremot kände jag mig fortfarande hungrig efter maten. Jag motade bort den känslan med vatten, för jag tänkte att jag kanske inte fått i mig nog i värmen.
Efter tre timmar började jag må illa, blev gasig och kände mig uppkörd. Jag bestämde mig ändå för att ta en hårdbrödsmörgås och ett halvt glas juice. Det gick fint. En kvart. Sen bröt helvetet ut.
Jag rapade, mådde illa, frös och fick en massa sura uppstötningar. Magknip så in i helsicke.
Det höll mig vaken till fyra-tiden i morse. En svidande känsla i magen som faktiskt gjorde mig lite oroad.
Jag petade i mig fil till frukost och mår fortfarande lite illa. Dessutom har jag ont i halsen.
Jag ogillar när jag inte kan förutse vad som ska hända. Hade jag satt i mig en chokladkaka eller nåt så hade jag ju kunnat förutse konsekvenserna. Men nu kom de helt oförtjänt utan anledning!
Med viss lättnad konstaterade jag nyss att magen i alla fall är igång fortfarande. Då kan det väl inte vara helstopp?
tisdag 26 april 2011
10 v postop
Viktnedgång i veckan: -0,1 kg
Viktnedgång sen op: -8 kg
Totalt: - 17,5 kg
Tja, det blev kanske inget strålande resultat den här veckan, men å andra sidan inget upp heller.
Jag har försökt ha koll på maten och peta i mig lite och ofta, men det är svårt när man är på resande fot.
Det har inte blivit så mycket godis direkt, men ett och annat glas vin, cider och öl.
Däremot har jag inte ätit särskilt onyttigt. Mest rent kött faktiskt. Mycket grillat utan tillbehör.
Men visst, det blir någon sked dressing och bröd på hamburgaren.
Å andra sidan har jag gått en del och legat på mellan 10 000 - 15 000 steg om dagen.
Det borde räcka för att hålla vikten nere.
Jag tror att jag ser en annan förklaring till att vågen inte visar mer ner.
Sedan jag slutade med blodtrycksmedicinen förra veckan har jag samlat på mig vätska.
Fötterna sväller, det känns på skor, på strumpkanter och på ringar kring fingrarna.
Jag har säkert dragit på mig några hekto där.
Jag hoppas att kroppen själv reglerar det där. Nu när den haft hjälp av vätskedrivande i sex år kanske det är nu den inte riktigt fattat att den måste göra av med vätskan själv?
Jag har en ny blodtryckskontroll om tre veckor och då får jag väl ta snacket med farbror doktorn annars.
Viktnedgång sen op: -8 kg
Totalt: - 17,5 kg
Tja, det blev kanske inget strålande resultat den här veckan, men å andra sidan inget upp heller.
Jag har försökt ha koll på maten och peta i mig lite och ofta, men det är svårt när man är på resande fot.
Det har inte blivit så mycket godis direkt, men ett och annat glas vin, cider och öl.
Däremot har jag inte ätit särskilt onyttigt. Mest rent kött faktiskt. Mycket grillat utan tillbehör.
Men visst, det blir någon sked dressing och bröd på hamburgaren.
Å andra sidan har jag gått en del och legat på mellan 10 000 - 15 000 steg om dagen.
Det borde räcka för att hålla vikten nere.
Jag tror att jag ser en annan förklaring till att vågen inte visar mer ner.
Sedan jag slutade med blodtrycksmedicinen förra veckan har jag samlat på mig vätska.
Fötterna sväller, det känns på skor, på strumpkanter och på ringar kring fingrarna.
Jag har säkert dragit på mig några hekto där.
Jag hoppas att kroppen själv reglerar det där. Nu när den haft hjälp av vätskedrivande i sex år kanske det är nu den inte riktigt fattat att den måste göra av med vätskan själv?
Jag har en ny blodtryckskontroll om tre veckor och då får jag väl ta snacket med farbror doktorn annars.
tisdag 19 april 2011
9 veckor postop
Viktnedgång i veckan: -0,7 kg
Viktnedgång sen op: -7,9 kg
Totalt: 17,4 kg
Sista vägningen innan påskhelgen! I morse hann jag fundera på om jag kommer att ha den där panikångesten när jag ställer mig på vågen efter påsk. Den man brukar ha efter storhelger och verkligheten knockar en med en rak höger i ansiktet.
Jag har inga intentioner att gå ner under den kommande veckan, men det blir intressant att se hur operationen kommer att påverka vikt och ätande under en helg som den kommande - en ätarhelg.
Däremot kommer jag att åka söderut till dottern och sen vidare till släktingar så jag räknar med en hel del promenerande under vistelsen. Det kanske jämnar ut den förutspådda påsk-viktskurvan?
Igår hade jag besök av väninnan som också opererat sig. Hon mår fortfarande utmärkt och det var kul att sitta i solen och utbyta erfarenheter. Det är ändå så att det ger mer med någon som har samma erfarenheter som en själv.
Dessutom gäller nya rutiner för fikabordet då :) Igår blev det en liten mugg vaniljyoughurt och kaffe.
Inte behöver man springa och hämta påtår stup i kvarten heller, då magsäcken rymmer så lite hos gästerna! Idel fördelar.
Viktnedgång sen op: -7,9 kg
Totalt: 17,4 kg
Sista vägningen innan påskhelgen! I morse hann jag fundera på om jag kommer att ha den där panikångesten när jag ställer mig på vågen efter påsk. Den man brukar ha efter storhelger och verkligheten knockar en med en rak höger i ansiktet.
Jag har inga intentioner att gå ner under den kommande veckan, men det blir intressant att se hur operationen kommer att påverka vikt och ätande under en helg som den kommande - en ätarhelg.
Däremot kommer jag att åka söderut till dottern och sen vidare till släktingar så jag räknar med en hel del promenerande under vistelsen. Det kanske jämnar ut den förutspådda påsk-viktskurvan?
Igår hade jag besök av väninnan som också opererat sig. Hon mår fortfarande utmärkt och det var kul att sitta i solen och utbyta erfarenheter. Det är ändå så att det ger mer med någon som har samma erfarenheter som en själv.
Dessutom gäller nya rutiner för fikabordet då :) Igår blev det en liten mugg vaniljyoughurt och kaffe.
Inte behöver man springa och hämta påtår stup i kvarten heller, då magsäcken rymmer så lite hos gästerna! Idel fördelar.
måndag 18 april 2011
Försökskanin
Idag fick jag ett brev från husläkaren, där han ville att jag skulle ta bort min blodtrycksmedicin och se hur det fungerade. Jag ska sen ta ett nytt blodtryck om en knapp månad och då får vi väl se om det håller sig stabilt eller om det har rusat i höjden igen.
Jag har faktiskt känt av "lågtrycket" nu på slutet. Det svartnar för ögonen om jag reser mig lite häftig och häromdagen i tvättstugan fick jag sätta mig på golvet efter att mitt huvud "snurrade karusello" när jag skulle böja mig från den intressanta vyn in i tävvtrumman och hänga upp några tröjor på strecket. Not fun.
Jag har faktiskt känt av "lågtrycket" nu på slutet. Det svartnar för ögonen om jag reser mig lite häftig och häromdagen i tvättstugan fick jag sätta mig på golvet efter att mitt huvud "snurrade karusello" när jag skulle böja mig från den intressanta vyn in i tävvtrumman och hänga upp några tröjor på strecket. Not fun.
fredag 15 april 2011
Mitt liv som beroende
Lägg därtill blodtrycksmedicinen som jag fortfarande äter och ni inser att det blir en liten hög som ska petas i en varje dag. Och det där går ju fint så länge man har rutiner hemma. Men sen då, när stressen inträder, eller när man är på resande fot och kanske inte minns om man tagit tabletterna eller inte? Och alla hundra burkar man måste ha med?
Då kändes dosetten som ett ypperligt alternativ. Särskilt den här lilla enveckasmodellen som man kan peta ner i handväskan om man ska bort. Man kan köpa två också om man blir borta längre :)
Kostade en tia på Dollarstore.
Det enda kruxet är att man bör vara införstådd med att det är engelska markeringar på dagarna.
Annars kan det bli som när jag skulle ta lördagstabletterna och trodde jag tagit dem eftersom det stod S som i söndag på boxen.
Jag kanske får måla svenska dagsbeteckningar med nagellack eller spritpenna om jag blir riktigt yr!
Lågtryck
Idag har jag varit på vårdcentralen för ett nytt blodtryck. Det stannade på 105/80.
Dagens sköterska ville därför prata med min läkare om min blodtrycksmedicin. Hon tycker det
är dags att plocka bort den nu. I alla fall på försök en månad.
Det här är första gången jag har känt någon skillnad i kroppen när trycket ändras.
Jag har märkt att jag "yrat till" lite när jag reser mig upp till exempel. Det kan ju bero på att
trycket är lite väl lågt. Och fortsätter det att sjunka så lär det bli värre.
Well, jag får väl se när min husläkare hör av sig. En man som jag aldrig träffat. Tydligen var han av den sorten som gärna vill se sina patienter så vi får väl se om jag blir ditkallad nu då.
Dagens sköterska ville därför prata med min läkare om min blodtrycksmedicin. Hon tycker det
är dags att plocka bort den nu. I alla fall på försök en månad.
Det här är första gången jag har känt någon skillnad i kroppen när trycket ändras.
Jag har märkt att jag "yrat till" lite när jag reser mig upp till exempel. Det kan ju bero på att
trycket är lite väl lågt. Och fortsätter det att sjunka så lär det bli värre.
Well, jag får väl se när min husläkare hör av sig. En man som jag aldrig träffat. Tydligen var han av den sorten som gärna vill se sina patienter så vi får väl se om jag blir ditkallad nu då.
tisdag 12 april 2011
8 veckor postop
Viktnedgång i veckan: -0,4 kg
Viktnedgång sen op: -7,2 kg
Totalt: 16,7 kg
Det är tur att jag skriver i mina värden varje vecka. Annars skulle jag förledas att tro att det är väldigt mycket längre sedan jag gjorde min operation. Det känns som jag alltid har varit såhär.
Vågen förleder en del. Jag vägde ett kilo mindre i lördagskväll :)
Det om något säger väl att jag inte ska fästa så stor vikt vid just vikten.
Idag försökte jag i alla fall att mäta mig. Jag tycker det är enormt svårt, men jag ska göra ett seriöst försök i några veckor, eller kanske någon gång i månaden.
Däremot känns det en hel del på kläderna. Jag har en jacka som jag köpte för fem år sedan som jag aldrig har kunnat knäppa. Den fick jag plötsligt åt när jag försökte i lördags.
Jag har också ett par vårjeans som jag har haft som "målbyxor" varje gång jag gått ner i vikt.
Sist jag kom i dem var för fyra år sedan. Oj, vad jag kände mig snygg i dem då.
Nu provade jag på vinst och förlust förra veckan och de satt hur bra som helst.
Men jävlar vad fula de var! Hur har jag kunnat tycka att det där är drömmen att knövla in sig i??
De åkte tillbaka till lådan med "framtidskläder" igen, men jag har en känsla av att jag snarast borde starta någon sorts bål som jag kan bränna dem på. Som en manifestation.
Måendet är däremot på topp. Jag har promenerat eller cyklat någon sträcka minst en gång om dagen och simmat fyra till fem timmar i veckan. Det är jag väldigt nöjd med.
Viktnedgång sen op: -7,2 kg
Totalt: 16,7 kg
Det är tur att jag skriver i mina värden varje vecka. Annars skulle jag förledas att tro att det är väldigt mycket längre sedan jag gjorde min operation. Det känns som jag alltid har varit såhär.
Vågen förleder en del. Jag vägde ett kilo mindre i lördagskväll :)
Det om något säger väl att jag inte ska fästa så stor vikt vid just vikten.
Idag försökte jag i alla fall att mäta mig. Jag tycker det är enormt svårt, men jag ska göra ett seriöst försök i några veckor, eller kanske någon gång i månaden.
Däremot känns det en hel del på kläderna. Jag har en jacka som jag köpte för fem år sedan som jag aldrig har kunnat knäppa. Den fick jag plötsligt åt när jag försökte i lördags.
Jag har också ett par vårjeans som jag har haft som "målbyxor" varje gång jag gått ner i vikt.
Sist jag kom i dem var för fyra år sedan. Oj, vad jag kände mig snygg i dem då.
Nu provade jag på vinst och förlust förra veckan och de satt hur bra som helst.
Men jävlar vad fula de var! Hur har jag kunnat tycka att det där är drömmen att knövla in sig i??
De åkte tillbaka till lådan med "framtidskläder" igen, men jag har en känsla av att jag snarast borde starta någon sorts bål som jag kan bränna dem på. Som en manifestation.
Måendet är däremot på topp. Jag har promenerat eller cyklat någon sträcka minst en gång om dagen och simmat fyra till fem timmar i veckan. Det är jag väldigt nöjd med.
måndag 11 april 2011
Nån som vet
Idag har jag varit och hälsat på en tjej som gjort samma viktoperation som jag. En som pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan minskade och ökade kilon, precis som jag. En som är glad och trevlig, med ett bra familjeliv och socialt välfungerande. En som inte är deprimerad utan bara jävligt förvånad över att man liksom blivit såhär himla tjock! En som levt livet ändå, men känner att hälsan tar stryk.
Vi är knappast unika på något sätt. Men det är faktiskt himla skönt att prata med någon som fattar hur man funkar och vad det hela handlar om.
Någon som man kan skratta åt sina krympande hängbröst med.
Någon som man kan jämföra tankebanor med.
Någon som fattar att man skulle vara sjukt nöjd med att väga 80 kilo som höggravid.
Någon som bjuder på mellanmål helt automatiskt, utan att man är värsta dagisbarnet som skriker och bankar för att man har för lågt blodsocker.
Det är såna här relationer man ska vara rädd om.
Vi är knappast unika på något sätt. Men det är faktiskt himla skönt att prata med någon som fattar hur man funkar och vad det hela handlar om.
Någon som man kan skratta åt sina krympande hängbröst med.
Någon som man kan jämföra tankebanor med.
Någon som fattar att man skulle vara sjukt nöjd med att väga 80 kilo som höggravid.
Någon som bjuder på mellanmål helt automatiskt, utan att man är värsta dagisbarnet som skriker och bankar för att man har för lågt blodsocker.
Det är såna här relationer man ska vara rädd om.
Testhelg
I helgen har jag verkligen testat det mesta. Inte ett enda pekfinger från magen har jag fått! Listan över laster och olater och vilka jag absolut borde ha tvingats sluta med är avprickad.
Pizza- gick fint
Tarte tartin med vaniljsås- gick fint
Vin- gick fint
Rom-gick fint
Körsbärslikör - gick fint
Kolsyrad cider - gick fint
Chips - gick fint
Tunnbröd med lax och skagensallad- gick fint
Chokladkaka- gick fint
Jag vet inte om jag ska vara glad eller deprimerad! Å andra sidan, det blir ju inga mängder och det blir under många timmar. Alltså bestämmer jag mig för att vara glad.
Pizza- gick fint
Tarte tartin med vaniljsås- gick fint
Vin- gick fint
Rom-gick fint
Körsbärslikör - gick fint
Kolsyrad cider - gick fint
Chips - gick fint
Tunnbröd med lax och skagensallad- gick fint
Chokladkaka- gick fint
Jag vet inte om jag ska vara glad eller deprimerad! Å andra sidan, det blir ju inga mängder och det blir under många timmar. Alltså bestämmer jag mig för att vara glad.
tisdag 5 april 2011
Räddaren i nöden
Ibland, när man hamnar i dödskuggans dal, är det bra att man kan få lite stöd på nätet.
Jag gick in på viktops forum och hittade en massa bra reflektioner där.
Det räddade min dag.
http://www.viktop.se/forum/viewtopic.php?f=41&t=59951
Jag gick in på viktops forum och hittade en massa bra reflektioner där.
Det räddade min dag.
http://www.viktop.se/forum/viewtopic.php?f=41&t=59951
7 v postop
Viktnedgång i veckan: -0,8 kg
Viktnedgång sen op: 6,8 kg
Totalt: 16,3 kg
Sakta men säkert. Neråt. Men i ärlighetens namn känns det inte ett dugg säkert just nu.
Jag misströstar fort när det saktar av. De sista dagarna har jag varit enormt sugen och
hungrig nästan hela tiden. Jag har fått jobba stenhårt emot frestelser och att inte äta för mycket.
Det känns inte som att jag har något direkt stopp, annat än just på morgonen.
På kvällarna har jag haft ett konstant sug.
På plussidan är att jag inte känt mig illamående eller haft ont i magen.
Jag har promenerat en halvtimme om dagen och simmar fyra dagar i veckan.
Kan det vara därför jag länner mig mer hungrig än tidigare? Jag kanske måste peta i mig ett
mellanmål efter simningen för att hålla blodsockret på en bättre nivå?
Kanske ska jag försöka lägga om strategi där. Men det är svårt, när huvudet
hela tiden uppmanar en att hålla igen på maten allt man kan.
Och i sanningens namn, skulle jag äta så mycket som jag vill och kan skulle jag knappast minska.
Den läkare som sa till mig att det i princip är omöjligt att gå upp efter en gastric bypass om man inte "sippar på grädde hela dagarna" , han skulle jag vilja ge en jävla fetsmäll just nu.
Vilket deppigt inlägg det här blev då! Jag har ju trots allt gått NER!
Viktnedgång sen op: 6,8 kg
Totalt: 16,3 kg
Sakta men säkert. Neråt. Men i ärlighetens namn känns det inte ett dugg säkert just nu.
Jag misströstar fort när det saktar av. De sista dagarna har jag varit enormt sugen och
hungrig nästan hela tiden. Jag har fått jobba stenhårt emot frestelser och att inte äta för mycket.
Det känns inte som att jag har något direkt stopp, annat än just på morgonen.
På kvällarna har jag haft ett konstant sug.
På plussidan är att jag inte känt mig illamående eller haft ont i magen.
Jag har promenerat en halvtimme om dagen och simmar fyra dagar i veckan.
Kan det vara därför jag länner mig mer hungrig än tidigare? Jag kanske måste peta i mig ett
mellanmål efter simningen för att hålla blodsockret på en bättre nivå?
Kanske ska jag försöka lägga om strategi där. Men det är svårt, när huvudet
hela tiden uppmanar en att hålla igen på maten allt man kan.
Och i sanningens namn, skulle jag äta så mycket som jag vill och kan skulle jag knappast minska.
Den läkare som sa till mig att det i princip är omöjligt att gå upp efter en gastric bypass om man inte "sippar på grädde hela dagarna" , han skulle jag vilja ge en jävla fetsmäll just nu.
Vilket deppigt inlägg det här blev då! Jag har ju trots allt gått NER!
fredag 1 april 2011
Återbesök hos farbror D
Idag var jag på återbesök hos min kirurg i Lycksele. Första april av alla dagar på året!
Det var snabbt avklarat. Tio frågor om hur jag mådde, om jag kräkts, osv. Ett konstaterande att allt såg bra ut på proverna jag tog på vårdcentralen för två veckor sedan och att jag gått ner enligt normalen. Sen var det klart. Tog inte många minuter. Konstaterade att jag väger på vårdcentralens våg lika mycket med kläder som hemma utan.
Så fick jag ställa mina eventuella frågor. Han gav mig rätt i att jag minskar lite långsammare eftersom jag gick ner tio kilon veckorna innan operationen. Han hade också ganska många synpunkter på matsedlarna från andra sjukhus. Intressanta synpunkter. Bland annat det där med att man ska dricka en halvliter mjölkprodukter om dagen. Helt värdelöst enligt min läkare. Massor av onödiga kalorier. Och ingen risk för kalciumbrist eftersom man äter tabletterna hur som helst.
"Men det är klart, jag kanske skulle säga som de om jag aldrig hade tänkt träffa min patient igen" sa han. Han tycker att privatsjukhusen tar till rigorösa helt onödiga åtgärder som på sikt är en nackdel för patienten.
Blodtrycket som sjunker hittar man egentligen ingen förklaring till, men det händer många efter operationen. Man tror att det har att göra med att signalsystemet i kroppen ändras. Samma effekt har det nämligen på diabetespatienter. Även om de inte tokrasar i vikt och skulle ha minskat på samma sätt utan operation, så ger det inte samma effekt. Det är något med tarmomkopplingen som gör att kroppen "ställer om".
Ja, jag tackar och tar emot för den bieffekten jag.
Det var kul att träffa alla de andra och höra hur det hade gått. Vi har ungefär liknande viktnergång, alla mådde i princip hur bra som helst och bara någon av oss hade lite svårt med att äta vissa saker.
Alla såg så mycket smalare ut än när vi sågs efter operationen på avdelningen! Man ser det kanske framför allt i ansiktet.
Alla hade också haft samma viktstopp några veckor efter operationen och hunnit bli lika irriterade och oroade som jag. Tänk om vi alla hade fått veta det innan? Det hade besparat mig lite onödiga negativa tankar i alla fall.
Jag kommer att gå ner i lite långsammare takt eftersom jag är så gammal! När man passerat 45 då är ämnesomsättningen på utförslöpan så att säga. Inte blir det bättre av att min är slö sen förut!
Jag måste ändå säga att jag känner mig tacksam för att allt har gått så bra, både för mig och mina operationskompisar. Skynda långsamt. Stegen är så mycket lättare nu i alla fall.
Det var snabbt avklarat. Tio frågor om hur jag mådde, om jag kräkts, osv. Ett konstaterande att allt såg bra ut på proverna jag tog på vårdcentralen för två veckor sedan och att jag gått ner enligt normalen. Sen var det klart. Tog inte många minuter. Konstaterade att jag väger på vårdcentralens våg lika mycket med kläder som hemma utan.
Så fick jag ställa mina eventuella frågor. Han gav mig rätt i att jag minskar lite långsammare eftersom jag gick ner tio kilon veckorna innan operationen. Han hade också ganska många synpunkter på matsedlarna från andra sjukhus. Intressanta synpunkter. Bland annat det där med att man ska dricka en halvliter mjölkprodukter om dagen. Helt värdelöst enligt min läkare. Massor av onödiga kalorier. Och ingen risk för kalciumbrist eftersom man äter tabletterna hur som helst.
"Men det är klart, jag kanske skulle säga som de om jag aldrig hade tänkt träffa min patient igen" sa han. Han tycker att privatsjukhusen tar till rigorösa helt onödiga åtgärder som på sikt är en nackdel för patienten.
Blodtrycket som sjunker hittar man egentligen ingen förklaring till, men det händer många efter operationen. Man tror att det har att göra med att signalsystemet i kroppen ändras. Samma effekt har det nämligen på diabetespatienter. Även om de inte tokrasar i vikt och skulle ha minskat på samma sätt utan operation, så ger det inte samma effekt. Det är något med tarmomkopplingen som gör att kroppen "ställer om".
Ja, jag tackar och tar emot för den bieffekten jag.
Det var kul att träffa alla de andra och höra hur det hade gått. Vi har ungefär liknande viktnergång, alla mådde i princip hur bra som helst och bara någon av oss hade lite svårt med att äta vissa saker.
Alla såg så mycket smalare ut än när vi sågs efter operationen på avdelningen! Man ser det kanske framför allt i ansiktet.
Alla hade också haft samma viktstopp några veckor efter operationen och hunnit bli lika irriterade och oroade som jag. Tänk om vi alla hade fått veta det innan? Det hade besparat mig lite onödiga negativa tankar i alla fall.
Jag kommer att gå ner i lite långsammare takt eftersom jag är så gammal! När man passerat 45 då är ämnesomsättningen på utförslöpan så att säga. Inte blir det bättre av att min är slö sen förut!
Jag måste ändå säga att jag känner mig tacksam för att allt har gått så bra, både för mig och mina operationskompisar. Skynda långsamt. Stegen är så mycket lättare nu i alla fall.
tisdag 29 mars 2011
6 veckor postop
Viktnedgång i veckan: -1,3 kg
Viktnedgång sen op: 6,0 kg
Totalt: 15,5 kg
Sådärja! Delmål nummer ett uppfyllt. Jag har nu ett BMI under 50!
Jag är helt nöjd med att jag äntligen går neråt och kanske i en lämplig takt trots allt.
Däremot har den här veckan bjudit på lite andra överraskningar. Jag har mått mer illa mellan varven och
faktiskt kräkts några gånger. Samtliga tillfällen har det varit mitt eget fel!
Jag har helt enkelt ätit för fort, slängt i mig maten, inte tuggat tillräckligt.
Det första bakslaget kom när jag belv bjuden på lunch och fick en stor portion sallad framför mig i en hämtlåda. Jag inser så här i efterhand att det är svårt att avgöra hur mycket jag ska äta, när man inte har rätt
referensram. Nästa fel jag gjorde var att jag inte var koncentrerad när jag åt. I samma sekund som jag svalt en skinkbit utan att i princip tugga den, insåg jag att det här inte skulle kännas bra.
Illamåendet kom som ett brev på posten! Det höll i sig i sex timmar och först då, efter att ha tvingat i mig några deciliter kolsyra, kunde jag kräkas upp den där eländiga skinkan.
Den kom upp helt osmält :)
Några dagar senare gjorde jag samma fadäs i ett moment där jag var vrålhungrig ( på grund av att rutinerna inte funkade) och åt mitt kvällsmål för fort. Glaset med en dl fil i lade lock på alltihop och det tog några timmar innan jag var i fas igen. Nu tänker jag inte göra om det där en gång till.
Hur märkligt det än låter så känns det rätt bra. För det innebär att systemet fungerar som det ska.
Nu gäller det bara att jag verkligen kommer i fas med hur jag ska äta och inte trillar dit på gamla manér.
Det verkar alltså inte vara sakerna jag äter, utan hur jag äter dem.
Note to self: Tugga är viktigt. Lågt tempo är viktigt.
Viktnedgång sen op: 6,0 kg
Totalt: 15,5 kg
Sådärja! Delmål nummer ett uppfyllt. Jag har nu ett BMI under 50!
Jag är helt nöjd med att jag äntligen går neråt och kanske i en lämplig takt trots allt.
Däremot har den här veckan bjudit på lite andra överraskningar. Jag har mått mer illa mellan varven och
faktiskt kräkts några gånger. Samtliga tillfällen har det varit mitt eget fel!
Jag har helt enkelt ätit för fort, slängt i mig maten, inte tuggat tillräckligt.
Det första bakslaget kom när jag belv bjuden på lunch och fick en stor portion sallad framför mig i en hämtlåda. Jag inser så här i efterhand att det är svårt att avgöra hur mycket jag ska äta, när man inte har rätt
referensram. Nästa fel jag gjorde var att jag inte var koncentrerad när jag åt. I samma sekund som jag svalt en skinkbit utan att i princip tugga den, insåg jag att det här inte skulle kännas bra.
Illamåendet kom som ett brev på posten! Det höll i sig i sex timmar och först då, efter att ha tvingat i mig några deciliter kolsyra, kunde jag kräkas upp den där eländiga skinkan.
Den kom upp helt osmält :)
Några dagar senare gjorde jag samma fadäs i ett moment där jag var vrålhungrig ( på grund av att rutinerna inte funkade) och åt mitt kvällsmål för fort. Glaset med en dl fil i lade lock på alltihop och det tog några timmar innan jag var i fas igen. Nu tänker jag inte göra om det där en gång till.
Hur märkligt det än låter så känns det rätt bra. För det innebär att systemet fungerar som det ska.
Nu gäller det bara att jag verkligen kommer i fas med hur jag ska äta och inte trillar dit på gamla manér.
Det verkar alltså inte vara sakerna jag äter, utan hur jag äter dem.
Note to self: Tugga är viktigt. Lågt tempo är viktigt.
torsdag 24 mars 2011
Syns det?
Jag träffade mitt äldsta barn i helgen. Vi ses inte så ofta eftersom ungen i fråga numera är vuxen och bor söderut i landet. "Du ser annorlunda ut mamma" .
Efter ett tags funderande kom nästa kommentar: "Det är ju förstås för att du gått ner i vikt!"
Jo, det syns nog lite i ansiktet i alla fall. Och det syns runt axlar och bröst. Runt magen är det mera tveksamt. Eller jo, det är klart jag känner skillnaden på kläder, men det är ännu större skillnad just på övre överkroppen. Det är som att det sakta liksom rinner ur en!
Något annat som är påtagligt är däremot att jag plötsligt inte samlar någon vätska alls i fötter och ben längre. Jag känner mig så mycket lättare, trots att jag inte gått ner så himla mycket. Är det mental vikt eller vad??
Jag fick rådet att börja mäta mig stället för att väga mig. Jag tycker bara det är så himla svårt att få måttbandet på samma ställe hela tiden. Midjan går väl an om man ligger ner och har naveln som riktmärke, men resten?? Det kan ju skilja hur mycket som helst på en centimeter. Och inte kan man väl gärna rita markeringar där det ska mätas på låren eller??
Efter ett tags funderande kom nästa kommentar: "Det är ju förstås för att du gått ner i vikt!"
Jo, det syns nog lite i ansiktet i alla fall. Och det syns runt axlar och bröst. Runt magen är det mera tveksamt. Eller jo, det är klart jag känner skillnaden på kläder, men det är ännu större skillnad just på övre överkroppen. Det är som att det sakta liksom rinner ur en!
Något annat som är påtagligt är däremot att jag plötsligt inte samlar någon vätska alls i fötter och ben längre. Jag känner mig så mycket lättare, trots att jag inte gått ner så himla mycket. Är det mental vikt eller vad??
Jag fick rådet att börja mäta mig stället för att väga mig. Jag tycker bara det är så himla svårt att få måttbandet på samma ställe hela tiden. Midjan går väl an om man ligger ner och har naveln som riktmärke, men resten?? Det kan ju skilja hur mycket som helst på en centimeter. Och inte kan man väl gärna rita markeringar där det ska mätas på låren eller??
tisdag 22 mars 2011
Fem veckor postop
Viktnedgång i veckan: -0,8 kg
Viktnedgång sen op: 4,7 kg
Totalt: 14,2 kg
Äntligen rör det sig neråt, även om det sker i högst maklig takt. Men neråt är neråt och ponera att jag skulle gå ner ett halvkio i veckan det närmaste året. Ja, då skulle jag ändå minska 26 kilo. Eller 52 kilo på två år. Det är ju så jag måste se det.
Jag har pratat lite med en del av de andra som opererade sig samtidigt med mig. De har alla gått ner betydligt mer än jag, men har å andra sidan inte haft en lika "lätt" resa mentalt och fysiskt.
För sanningen att säga så har det gått över all förväntan.
Jag verkar tåla nästan allt. Kasta i sig ris är ingen höjdare, men för övrigt klarar min mage allt.
Självklart kan jag inte äta några jättemängder av fett och socker, men det har jag inget sug efter.
Nästa fredag ska jag på återbesök till Lycksele kirurgmottagning. Det ska bli väldigt intressant att prata igenom operationen och upplevelserna omkring den. Jag riktigt längtar.
Viktnedgång sen op: 4,7 kg
Totalt: 14,2 kg
Äntligen rör det sig neråt, även om det sker i högst maklig takt. Men neråt är neråt och ponera att jag skulle gå ner ett halvkio i veckan det närmaste året. Ja, då skulle jag ändå minska 26 kilo. Eller 52 kilo på två år. Det är ju så jag måste se det.
Jag har pratat lite med en del av de andra som opererade sig samtidigt med mig. De har alla gått ner betydligt mer än jag, men har å andra sidan inte haft en lika "lätt" resa mentalt och fysiskt.
För sanningen att säga så har det gått över all förväntan.
Jag verkar tåla nästan allt. Kasta i sig ris är ingen höjdare, men för övrigt klarar min mage allt.
Självklart kan jag inte äta några jättemängder av fett och socker, men det har jag inget sug efter.
Nästa fredag ska jag på återbesök till Lycksele kirurgmottagning. Det ska bli väldigt intressant att prata igenom operationen och upplevelserna omkring den. Jag riktigt längtar.
fredag 18 mars 2011
Värdemätare
Jag var på vårdcentralen i morse och blev stucken i armen. Så mycket fick jag förstås inte veta av just de proverna men däremot bad jag om att få ta ett blodtryck. Det visade sig att jag ligger väl lågt nu.
Kors i taket! Det har inte hänt på fem år.
Jag har ju varit blodtrycksbehandlad sedan jag fick högt blodtryck för en massa år sedan. Kombinationen med ett mycket stressigt jobb, mycket stillasittande och övervikt är ingen höjdare för blodtrycket.
Nu hade jag som mest 104/65. Som MEST. Jag hade ett övertryck på 100 på de andra mätningarna.
Det kan ju inte ha att göra med viktnedgången, eftersom jag minskat mer än såhär tidigare.
Intressant är det också att det här var en väldigt stressig morgon. Jag undrar vad mitt tryck landar på en ostressad dag?? Kanske måste jag ta diskussionen om eventuellt uppehåll med medicinen?
Jag blev förstås vägd också och vårdcentralens våg visar uppenbarligen lite mindre än min egen.
Där hade jag gått ner nästan ett kilo mer än på min egen våg. Jag håller mig dock till en och samma våg på mina veckovägningar för säkerhets skull.
Kors i taket! Det har inte hänt på fem år.
Jag har ju varit blodtrycksbehandlad sedan jag fick högt blodtryck för en massa år sedan. Kombinationen med ett mycket stressigt jobb, mycket stillasittande och övervikt är ingen höjdare för blodtrycket.
Nu hade jag som mest 104/65. Som MEST. Jag hade ett övertryck på 100 på de andra mätningarna.
Det kan ju inte ha att göra med viktnedgången, eftersom jag minskat mer än såhär tidigare.
Intressant är det också att det här var en väldigt stressig morgon. Jag undrar vad mitt tryck landar på en ostressad dag?? Kanske måste jag ta diskussionen om eventuellt uppehåll med medicinen?
Jag blev förstås vägd också och vårdcentralens våg visar uppenbarligen lite mindre än min egen.
Där hade jag gått ner nästan ett kilo mer än på min egen våg. Jag håller mig dock till en och samma våg på mina veckovägningar för säkerhets skull.
torsdag 17 mars 2011
4 veckor postop
ViktUPPGÅNG i veckan: + 0,4 kg
Viktnedgång sen op: 3,9 kg
Totalt: 13,4 kg
Trenden håller i sig.Min kropp håller kvar allt den kan. Jag fortsätter att lusläsa bloggar och ser att det finns andra som har varit i precis samma situation och ändå minskat bra sett över tid.
Jag måste alltså se allt över tid. Jag. Måste.Ha.Tålamod.
Samtidigt så mår jag oförskämt bra. Jag känner mig pigg och energisk. Jag går ganska raskt på promenaderna numera.
Jag börjar känna igen min nya mättnadskänsla och blir hungrig på regelbundna tider numera.
Jag är inte sugen på varken småätande, sött eller fett. Jag klarar all mat.
Jag har en mage som funkar och slipper diarré som några av mina operationskompisar fått.
Kort sagt: Om nu min jäkla kropp börjar släppa ifrån sig lite kilon så har jag ju fått
en verkligt kanonbra resa på vägen mot ett lättare jag.
I morgon ska jag på provtagning och vägning på vårdcentralen. De kanske har en roligare våg?
Viktnedgång sen op: 3,9 kg
Totalt: 13,4 kg
Trenden håller i sig.Min kropp håller kvar allt den kan. Jag fortsätter att lusläsa bloggar och ser att det finns andra som har varit i precis samma situation och ändå minskat bra sett över tid.
Jag måste alltså se allt över tid. Jag. Måste.Ha.Tålamod.
Samtidigt så mår jag oförskämt bra. Jag känner mig pigg och energisk. Jag går ganska raskt på promenaderna numera.
Jag börjar känna igen min nya mättnadskänsla och blir hungrig på regelbundna tider numera.
Jag är inte sugen på varken småätande, sött eller fett. Jag klarar all mat.
Jag har en mage som funkar och slipper diarré som några av mina operationskompisar fått.
Kort sagt: Om nu min jäkla kropp börjar släppa ifrån sig lite kilon så har jag ju fått
en verkligt kanonbra resa på vägen mot ett lättare jag.
I morgon ska jag på provtagning och vägning på vårdcentralen. De kanske har en roligare våg?
tisdag 8 mars 2011
3 veckor postop
Viktnedgång i veckan: 0,3 kg
Viktnedgång sedan op: 4,3 kg
Totalt: 13,8 kg
Vilken skitvecka!
Ja inte för att jag mår dåligt eller så, men när jag nu står i princip still så kommer paniken direkt.
I en mellanvägning hade jag gått upp tre hekto under veckan. Hur är det ens möjligt!?!
Till idag hade väl en del vätska och annat försvunnit, men faktum kvarstår - mina kontrollgrupper minskar i ett helt annat tempo än jag själv.
Igår morse fick jag en verklig dipp och ringde till en väninnan som också är opererad och spydde ut mina funderingar. Då hade jag hunnit förbannan att jag var född i fel århundrade och egentligen var gjord för att överleva både digerdöd och svält, att jag skulle flytta till Afrika i ett svältområde och bosätta mig där eftersom det åtminstone var sol till det knappa näringsintaget och att jag annars skulle börja springa maraton och inte ge mig förrän hjärtat stannade. Det enda positiva jag kunde komma på var att operationen inte var värdelös, för det blir mer och mer klart att jag inte skulle ha haft en chans att gå iland med det här på vanligt sätt.
Hon lyssnade länge och sen sa hon att hon tror att jag äter för lite. Att jag hamnar på en svältgräns som gör att kroppen och ämnesomsättningen går in i totlat viloläge. Enligt Ersta skulle man äta betydligt mer och hon skulle dessutom lägga till några matskedar fett om dagen. Och jag äter inte ens smör på mina smörgåsar eftersom det står "fettsnålt pålägg" i min allmänna rekommendation.
Gissa om kvällen tillbringades med att googla på matsedlar från olika operationssjukhus?
Jag konstaterar att jag förmodligen än en gång faller utanför ramen. Jag lever FÖR asketiskt. på samma sätt som det har visat sig att min övervikt är grundlagd av för lite mat och för mycket stress. När jag började äta oftare och mer så gick jag ner i vikt.
Varningarna från sjukhuset är säkert befogade till patienter som tenderar att äta på ett annant sätt. Men jag som äter fettsnålt redan som det är och i ryggmärgen håller igen portionerna nu ska nog inte ha samma mall som "normalen".
Så igår tryckte jag i mig mat hela dagen för att komma i Ersta-mallen. Och det är första gången jag kände mig sådär äckelfull i magen. Och vågen pekade ner igen.
Jag ska försöka fortsätta att plocka i mig tillräckligt på den inslagna vägen så får vi se vad som händer.
Viktnedgång sedan op: 4,3 kg
Totalt: 13,8 kg
Vilken skitvecka!
Ja inte för att jag mår dåligt eller så, men när jag nu står i princip still så kommer paniken direkt.
I en mellanvägning hade jag gått upp tre hekto under veckan. Hur är det ens möjligt!?!
Till idag hade väl en del vätska och annat försvunnit, men faktum kvarstår - mina kontrollgrupper minskar i ett helt annat tempo än jag själv.
Igår morse fick jag en verklig dipp och ringde till en väninnan som också är opererad och spydde ut mina funderingar. Då hade jag hunnit förbannan att jag var född i fel århundrade och egentligen var gjord för att överleva både digerdöd och svält, att jag skulle flytta till Afrika i ett svältområde och bosätta mig där eftersom det åtminstone var sol till det knappa näringsintaget och att jag annars skulle börja springa maraton och inte ge mig förrän hjärtat stannade. Det enda positiva jag kunde komma på var att operationen inte var värdelös, för det blir mer och mer klart att jag inte skulle ha haft en chans att gå iland med det här på vanligt sätt.
Hon lyssnade länge och sen sa hon att hon tror att jag äter för lite. Att jag hamnar på en svältgräns som gör att kroppen och ämnesomsättningen går in i totlat viloläge. Enligt Ersta skulle man äta betydligt mer och hon skulle dessutom lägga till några matskedar fett om dagen. Och jag äter inte ens smör på mina smörgåsar eftersom det står "fettsnålt pålägg" i min allmänna rekommendation.
Gissa om kvällen tillbringades med att googla på matsedlar från olika operationssjukhus?
Jag konstaterar att jag förmodligen än en gång faller utanför ramen. Jag lever FÖR asketiskt. på samma sätt som det har visat sig att min övervikt är grundlagd av för lite mat och för mycket stress. När jag började äta oftare och mer så gick jag ner i vikt.
Varningarna från sjukhuset är säkert befogade till patienter som tenderar att äta på ett annant sätt. Men jag som äter fettsnålt redan som det är och i ryggmärgen håller igen portionerna nu ska nog inte ha samma mall som "normalen".
Så igår tryckte jag i mig mat hela dagen för att komma i Ersta-mallen. Och det är första gången jag kände mig sådär äckelfull i magen. Och vågen pekade ner igen.
Jag ska försöka fortsätta att plocka i mig tillräckligt på den inslagna vägen så får vi se vad som händer.
tisdag 1 mars 2011
Två veckor postop
Viktnedgång i veckan: 2,0 kg
Viktnedgång sedan op: 4,0 kg
Totalt: 13,5 kg
Idag är det två veckor sedan operationen. Jag är möjligen lite hetsig men jag är inte helt nöjd med fyra kilo på dessa två veckor, med tanke på att jag gick ner åtta kilo på två veckor med modifast.
Det jag däremot är nöjd med är att jag fick plocka bort alla agrafferna idag.
Det såg jättebra ut och hade läkt fint. Men simma skulle jag inte ens tänka på de närmaste två veckorna sa distriktssköterskan. Det är tvärtemot vad de sa i Lycksele när jag åkte hem. Så fort agrafferna togs skulle jag kunna simma igen sa man då.
Magen börjar stabilisera sig och idag lät jag bli den där sirapen som sätter fart på kistan. Jag tänkte att jag skulle klara mig på min nyfunna diet på köttfärsbiff, potatis och frysgrönsaker. Det är så sjukt gott!
Däremot dricker jag inte tillräckligt med vatten och rör mig inte nog mycket tror jag. Det är delvis därför jag vill komma igång snabbt med simmandet igen.
Tålamod ska ju bli min nya livsledare framöver så det är väl bara att leva lugnt gissar jag.
Viktnedgång sedan op: 4,0 kg
Totalt: 13,5 kg
Idag är det två veckor sedan operationen. Jag är möjligen lite hetsig men jag är inte helt nöjd med fyra kilo på dessa två veckor, med tanke på att jag gick ner åtta kilo på två veckor med modifast.
Det jag däremot är nöjd med är att jag fick plocka bort alla agrafferna idag.
Magen börjar stabilisera sig och idag lät jag bli den där sirapen som sätter fart på kistan. Jag tänkte att jag skulle klara mig på min nyfunna diet på köttfärsbiff, potatis och frysgrönsaker. Det är så sjukt gott!
Däremot dricker jag inte tillräckligt med vatten och rör mig inte nog mycket tror jag. Det är delvis därför jag vill komma igång snabbt med simmandet igen.
Tålamod ska ju bli min nya livsledare framöver så det är väl bara att leva lugnt gissar jag.
lördag 26 februari 2011
Matdag!
Idag fick jag äntligen börja med pure. Hurra! Man är inte direkt bortskämd efter de senaste veckorna.
Efter en morgon på fil, fruktsoppa och proviva-juice gjorde jag iordning en portion kokt potatis med fisk och lite, lite remouladsås på youghurt. Jag tuggade och tuggade men inte fick jag maten att räcka i 45 minuter. Jag är helt enkelt för glupsk!
Nu har jag suttit och väntat på bakslaget i en halvtimme, men det verkar inte komma något.
Magen är hur lugn och fin som helst. Vissta kurrar det och låter lite, men för övrigt verkar den funka alldeles som förr.
Det där borde ju göra mig lugn, men istället blir jag lite frustrerad. Hur blir det sen? Har jag inget stopp lika förbannat? Ska jag aldrig kunna känna mättnad i resten av livet? Vad händer med vikten då?
Kanske är de här negativa tankarna helt i linje med mitt humör just nu.
Det går fasligt upp och ner. Jag är lite matt och orkeslös, men tror att jag ska orka vad som helst nu när jag inte har minsta lilla ont längre. Det drar lite i såren med det är allt. Men jag blir jätteledsen när folk runt omkring mig tror att jag ska vara i god form och inte kan läsa mina tankar om hur trött jag egentligen är.
Jag fick ett ganska rejält stresspåslag när yngste sonen skulle till skidbacken i morse och yngsta dottern på fotbollsträning. Bara det där att leta grejer, fixa en liten sömnadsgrej, göra matsäck och packa under tidspress, ja det fick det att svartna framför ögonen på mig. Blev yr och fick en mycket obehaglig stickande känsla i magen.
Det är en tydlig signal på att min kropp inte tål stress. Jag måste lära mig lyssna på den.
Efter en morgon på fil, fruktsoppa och proviva-juice gjorde jag iordning en portion kokt potatis med fisk och lite, lite remouladsås på youghurt. Jag tuggade och tuggade men inte fick jag maten att räcka i 45 minuter. Jag är helt enkelt för glupsk!
Nu har jag suttit och väntat på bakslaget i en halvtimme, men det verkar inte komma något.
Magen är hur lugn och fin som helst. Vissta kurrar det och låter lite, men för övrigt verkar den funka alldeles som förr.
Det där borde ju göra mig lugn, men istället blir jag lite frustrerad. Hur blir det sen? Har jag inget stopp lika förbannat? Ska jag aldrig kunna känna mättnad i resten av livet? Vad händer med vikten då?
Kanske är de här negativa tankarna helt i linje med mitt humör just nu.
Det går fasligt upp och ner. Jag är lite matt och orkeslös, men tror att jag ska orka vad som helst nu när jag inte har minsta lilla ont längre. Det drar lite i såren med det är allt. Men jag blir jätteledsen när folk runt omkring mig tror att jag ska vara i god form och inte kan läsa mina tankar om hur trött jag egentligen är.
Jag fick ett ganska rejält stresspåslag när yngste sonen skulle till skidbacken i morse och yngsta dottern på fotbollsträning. Bara det där att leta grejer, fixa en liten sömnadsgrej, göra matsäck och packa under tidspress, ja det fick det att svartna framför ögonen på mig. Blev yr och fick en mycket obehaglig stickande känsla i magen.
Det är en tydlig signal på att min kropp inte tål stress. Jag måste lära mig lyssna på den.
torsdag 24 februari 2011
Big break
Stort genombrott i läkningen! Jag har för första gången sedan operationen lyckats vända mig i sängen och ligga på vänster sida utan att det gjorde så himla ont. Underbart!
Däremot har den stora tröttheten slagit till. Jag har svårt att hålla mig vaken en hel dag och kanske inte är meningen att jag ska det heller. Det värsta är att jag vacklar lite angående en stor fest jag vill gå på på lördag.
När man sitter hemma och ingenting gör känns det klart möjligt. Men frågan är hur det känns när man väl är där och har en heldag i ryggsäcken? Orkar jag då? Jag tror jag måste känna mina begränsningar.
Det är för övrigt skvatt omöjligt att låta bli att väga sig varje morgon, trots att jag sagt att de är en bestämd dag i veckan och inget annat som gäller för att notera viktkurvan. Men väga sig kan man ju ändå :)
Dagens uppgift blir att sätta upp en målbild för de olika steg i min viktminskning jag ska igenom.
Däremot har den stora tröttheten slagit till. Jag har svårt att hålla mig vaken en hel dag och kanske inte är meningen att jag ska det heller. Det värsta är att jag vacklar lite angående en stor fest jag vill gå på på lördag.
När man sitter hemma och ingenting gör känns det klart möjligt. Men frågan är hur det känns när man väl är där och har en heldag i ryggsäcken? Orkar jag då? Jag tror jag måste känna mina begränsningar.
Det är för övrigt skvatt omöjligt att låta bli att väga sig varje morgon, trots att jag sagt att de är en bestämd dag i veckan och inget annat som gäller för att notera viktkurvan. Men väga sig kan man ju ändå :)
Dagens uppgift blir att sätta upp en målbild för de olika steg i min viktminskning jag ska igenom.
onsdag 23 februari 2011
En vecka postop
Vägdag förstås! Vågen visade 2,1 kilo ner sen operationen. Jag inriktar mig dock inte bara på det, utan räknar i stället in totalen från flytande tiden och då har jag minskat drygt tio kilo de senaste tre veckorna.
Det borde man ju fira!
Det är en märklig känsla man har i kroppen. Man är mörbultad och slak och ändå är det på något sätt som att inget har hänt. Det känns så länge sen fast det bara är en vecka sen operation. Jag är apless på köpsoppor och igår gjorde jag en härlig linssoppa. Det gick hur bra som helst, men inte kom magen igång för det. Trots att jag äter den där sirapen varje dag.
Jag försöker mäta hur mycket jag får i mig och inser att proteinet ligger klart på minus. Därav linssoppan.
I natt vaknade jag av att det vred om i magen och satte mig på toa bara utifall att. Och se, där kom de senaste fyra dagarnas samling! Skönt!
Så idag blir det absolut uppvärmd linssoppa. Jag försöker dricka mjölk, men det smakar inte bra. Tricket har blivit att värma den med en knivsudd kardemumma. Det funkar fint, även om jag känner mig som en gammal tant. Det har blivit avsevärt mycket mindre ömt i magen och såren ser finfina ut.
Igår fick jag någon form av backlash och sov bort fyra timmar under dagen. Jag tänker att det kanske behövs, att kroppen säger ifrån.
Inte är man sugen på att promenera heller. Det är så jävla kallt. Det ligger runt -20 och det och halkan känns inte som ett lysande alterativ. Så jag trampar lite motionscykel inne och längtar efter att få börja simma igen.
Men som sagt. Saker ska få ta tid den här gången. Stress är en himla bov i min viktuppgång och det är det slut med nu!
Det borde man ju fira!
Det är en märklig känsla man har i kroppen. Man är mörbultad och slak och ändå är det på något sätt som att inget har hänt. Det känns så länge sen fast det bara är en vecka sen operation. Jag är apless på köpsoppor och igår gjorde jag en härlig linssoppa. Det gick hur bra som helst, men inte kom magen igång för det. Trots att jag äter den där sirapen varje dag.
Jag försöker mäta hur mycket jag får i mig och inser att proteinet ligger klart på minus. Därav linssoppan.
I natt vaknade jag av att det vred om i magen och satte mig på toa bara utifall att. Och se, där kom de senaste fyra dagarnas samling! Skönt!
Så idag blir det absolut uppvärmd linssoppa. Jag försöker dricka mjölk, men det smakar inte bra. Tricket har blivit att värma den med en knivsudd kardemumma. Det funkar fint, även om jag känner mig som en gammal tant. Det har blivit avsevärt mycket mindre ömt i magen och såren ser finfina ut.
Igår fick jag någon form av backlash och sov bort fyra timmar under dagen. Jag tänker att det kanske behövs, att kroppen säger ifrån.
Inte är man sugen på att promenera heller. Det är så jävla kallt. Det ligger runt -20 och det och halkan känns inte som ett lysande alterativ. Så jag trampar lite motionscykel inne och längtar efter att få börja simma igen.
Men som sagt. Saker ska få ta tid den här gången. Stress är en himla bov i min viktuppgång och det är det slut med nu!
måndag 21 februari 2011
På banan igen
För sex dagar sedan gjorde jag min Gastric bypass. Det är inte klokt! Det känns som enormt lång tid sedan. Samtidigt känns det som oerhört skönt att den här veckan är avklarad, för även om det har gått över förväntan så är en operation alltid en operation med allt vad det innebär.
Sammanfattningsvis kan jag säga att lättnaden är enorm och jag mår jättebra. Det räcker så.
Sammanfattningsvis kan jag säga att lättnaden är enorm och jag mår jättebra. Det räcker så.
fredag 18 februari 2011
Sista dagen på sjukan
När jag var upp på toan i natt fick jag småpanik för det kändes som jag hade feber. Ny gråtmildhet. Det visade sig vara extremt varmt i rummet, för de hade äntligen fått igång värmen ordentligt denna natt med -37 grader ute.
Den dagliga febertagningen visade dock grönt ljus och sen skulle de bara ta några prover innan jag klev upp. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och det krävdes några personalbyten för att få de där ynka rören med blod. Kände mig som en nåldyna, för man är ju ganska sönderstucken då de fått göra om det flera gånger varje dag, varje tillfälle. Jag fick väga mig och det visade att jag gått upp 1,4 kilo sen inläggningen. Tack för det! Förmodligen vätska, men jag blev irriterad ändå. De andra opererade hade gått ner mellan två och fem kilo!
Efter filfrukost packade jag ihop och duschade. Taxin som skulle komma 13.30 kom 10.45 så det blev ingen lunch och ingen tid till några tårdrypande avsked av de andra.
En skumpig färd blev det och det är då man känner att man kanske inte är sådär jädra tuff som man känner sig när man hasar runt i korridoren.
Väl hemma hann jag bara ställa av mig väskan innan fem lediga tonåringar skulle äta frukost och bara ljudnivån var jobbig tyckte jag. Tre minuter senare dök en granne upp och ville ha kaffe. Jag har ju inte berättat för andra än de närmaste i familjen om min operation så hon satt glatt kvar i tre timmar och pratade, pratade, pratade så det gick runt i huvudet på mig.
När min man kom hem bröt jag lite smått ihop och gick och la mig. Kunde inte sova men det var skönt att vila kroppen. Ungarna kom och satt på sängkanten och ville prata. På kvällen åkte min man och jobbade och jag satt och halvsov i soffan framför film med barnen.
Den dagliga febertagningen visade dock grönt ljus och sen skulle de bara ta några prover innan jag klev upp. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och det krävdes några personalbyten för att få de där ynka rören med blod. Kände mig som en nåldyna, för man är ju ganska sönderstucken då de fått göra om det flera gånger varje dag, varje tillfälle. Jag fick väga mig och det visade att jag gått upp 1,4 kilo sen inläggningen. Tack för det! Förmodligen vätska, men jag blev irriterad ändå. De andra opererade hade gått ner mellan två och fem kilo!
Efter filfrukost packade jag ihop och duschade. Taxin som skulle komma 13.30 kom 10.45 så det blev ingen lunch och ingen tid till några tårdrypande avsked av de andra.
En skumpig färd blev det och det är då man känner att man kanske inte är sådär jädra tuff som man känner sig när man hasar runt i korridoren.
Väl hemma hann jag bara ställa av mig väskan innan fem lediga tonåringar skulle äta frukost och bara ljudnivån var jobbig tyckte jag. Tre minuter senare dök en granne upp och ville ha kaffe. Jag har ju inte berättat för andra än de närmaste i familjen om min operation så hon satt glatt kvar i tre timmar och pratade, pratade, pratade så det gick runt i huvudet på mig.
När min man kom hem bröt jag lite smått ihop och gick och la mig. Kunde inte sova men det var skönt att vila kroppen. Ungarna kom och satt på sängkanten och ville prata. På kvällen åkte min man och jobbade och jag satt och halvsov i soffan framför film med barnen.
Sov i alla fall fyra timmar i min egen säng och lördag åkte jag på hockeymatch. Helt slut när jag kom hem, förstås. Kelda-sopporna ledsnade jag på efter två dagar. Det svåraste är att få i sig nog med vätska och hålla magen igång. Jag fick ut en rejäl laddning nummer två efter mag-sirapen jag fick på recept men kroppen vill inte riktigt släppa ifrån sig mer än nödvändigt just nu.
Magen är väl inte sådär supersnygg, men tänk ändå vad lite det syns, med tanke på vad mycket de gjort!
Magen är väl inte sådär supersnygg, men tänk ändå vad lite det syns, med tanke på vad mycket de gjort!
torsdag 17 februari 2011
Dan efter dan efter dan
Idag fick jag äta en dl fil till frukost och satt med mina kamrater i dagrummet och försökte dryga ut tiden till 45 minuter på den där ynka decilitern. Jag mådde inte illa och hade inget magknip.
Däremot var min mage helt stopp.
Efter ronden på morgonen kopplades droppet ur och då upptäckte man attnålen gått vid sidan av något kärl och därför sprutat in droppet under huden på handen typ. Det spelar ingen roll medicinskt men handen såg ju ut som en jäkla elefantfot och spände som tusan. Den var ungefär tre centimeter hög på ovansidan och jag kunde inte ens lyfta en mobiltelefon eftersom fingrarna inte gick att böja på grund av svullnaden.
Magen kändes dock helt okej och jag duschade och åt grön ärtsoppa till lunch. farbror doktorn erbjöd mig att åka hem, men jag tackade nej. Hör och häpna. Det kändes som att en bilresa på 14 mil på guppiga vägar i -34 grader, en mage som fortfarande stod helt still och ett hus fullt med tonåringar hemma ( nio stycken) var tillräckligt för att stanna till fredag. På kvällen var jag lite ångerfull, men samtidigt tänkte jag att det var skönt att läsa en bok i lugn och ro, låta svullnaden gå ner i handen, få igång magen och sen packa i sakta mak kanske var melodin i alla fall. Från och med nu är LÅNGSAMT ledordet.
Sov fyra timmar på raken efter bara alvedon, magen var mindre öm och oxköttssoppan jättegod. Inget illamående, inget magknip. Då hade jag å andra sidan varit extremt försiktig, vilket mina erfarna kamrater sagt att jag förmodligen skulle ha igen i läkningen. Hade visserligen ett vakenpass på ett par timmar men somnade om igen sen. Och nu är jag verkligen beredd på att åka hem.
Däremot var min mage helt stopp.
Efter ronden på morgonen kopplades droppet ur och då upptäckte man attnålen gått vid sidan av något kärl och därför sprutat in droppet under huden på handen typ. Det spelar ingen roll medicinskt men handen såg ju ut som en jäkla elefantfot och spände som tusan. Den var ungefär tre centimeter hög på ovansidan och jag kunde inte ens lyfta en mobiltelefon eftersom fingrarna inte gick att böja på grund av svullnaden.
Magen kändes dock helt okej och jag duschade och åt grön ärtsoppa till lunch. farbror doktorn erbjöd mig att åka hem, men jag tackade nej. Hör och häpna. Det kändes som att en bilresa på 14 mil på guppiga vägar i -34 grader, en mage som fortfarande stod helt still och ett hus fullt med tonåringar hemma ( nio stycken) var tillräckligt för att stanna till fredag. På kvällen var jag lite ångerfull, men samtidigt tänkte jag att det var skönt att läsa en bok i lugn och ro, låta svullnaden gå ner i handen, få igång magen och sen packa i sakta mak kanske var melodin i alla fall. Från och med nu är LÅNGSAMT ledordet.
Sov fyra timmar på raken efter bara alvedon, magen var mindre öm och oxköttssoppan jättegod. Inget illamående, inget magknip. Då hade jag å andra sidan varit extremt försiktig, vilket mina erfarna kamrater sagt att jag förmodligen skulle ha igen i läkningen. Hade visserligen ett vakenpass på ett par timmar men somnade om igen sen. Och nu är jag verkligen beredd på att åka hem.
onsdag 16 februari 2011
Dan efter dan
Idag vaknade jag efter en lite rörig natt där jag sov någon timme och sen hade ett vakenpass lika länge. Jag fick en dos smärtstillande och några påsar näringsdropp och pencillindropp i förebyggande syfte.
Vid lunchtid fick jag börja med att dricka vatten. Ett glas på 175 ml skulle ner i nya magen på fyra timmar.
Det gick bara fint. En kompis som gjorde samma operation på ett annat sjukhus för drygt ett år sedan kom överraskande upp och hälsade på här i "landet ingenstans". Ett trevligt avbrott i sjukhusvistelsen.
Den övriga dagen tillbringade jag med att gå korridoren upp och ner för att få igång blodcirkulation och mage. Mellan varven var det lyckligtvis Alpina VM.
Jag måste säga att jag hade mer ont av droppet på handen än av magen. Sen kajkar ryggen ihop av att ligg-sitta i sjukhussängen märkligt nog. När min kompis hade gått lade jag mig på sängen för att läsa lite. Jag slocknade direkt och sov två timmar. Höll inte på att ta mig upp sen heller, men insåg att jag skulle få problem med nattsömn om jag inte masade mig upp.
Kvällen tillbringades med svartvinbärsdryck och alvedon muntablett. Jag fick en riktig humördipp och kände mig som en liten ledsen unge. Jag orkade inte ens prata med dem därhemma, inte min man, inte min kompis.
Sms är som sagt var bra ibland. En extrakudde under rumpan och ryggen, en ny blodproppsförebyggande spruta och en avedon senare sov jag gott. Ja, i ungefär tre timmar. Sen var det kört!
Jag var upp på toa, jag vred och vände, jag tittade på klockan. Jag tänkte ringa efter en smärtstillande men det var sån rush i korridoren där det var väldigt mycket ringande, så jag kom liksom av mig. Framåt fem somnade jag igen och när de kom vid 6-tiden för temptagning var jag helt död.
Vid lunchtid fick jag börja med att dricka vatten. Ett glas på 175 ml skulle ner i nya magen på fyra timmar.
Det gick bara fint. En kompis som gjorde samma operation på ett annat sjukhus för drygt ett år sedan kom överraskande upp och hälsade på här i "landet ingenstans". Ett trevligt avbrott i sjukhusvistelsen.
Den övriga dagen tillbringade jag med att gå korridoren upp och ner för att få igång blodcirkulation och mage. Mellan varven var det lyckligtvis Alpina VM.
Jag måste säga att jag hade mer ont av droppet på handen än av magen. Sen kajkar ryggen ihop av att ligg-sitta i sjukhussängen märkligt nog. När min kompis hade gått lade jag mig på sängen för att läsa lite. Jag slocknade direkt och sov två timmar. Höll inte på att ta mig upp sen heller, men insåg att jag skulle få problem med nattsömn om jag inte masade mig upp.
Kvällen tillbringades med svartvinbärsdryck och alvedon muntablett. Jag fick en riktig humördipp och kände mig som en liten ledsen unge. Jag orkade inte ens prata med dem därhemma, inte min man, inte min kompis.
Sms är som sagt var bra ibland. En extrakudde under rumpan och ryggen, en ny blodproppsförebyggande spruta och en avedon senare sov jag gott. Ja, i ungefär tre timmar. Sen var det kört!
Jag var upp på toa, jag vred och vände, jag tittade på klockan. Jag tänkte ringa efter en smärtstillande men det var sån rush i korridoren där det var väldigt mycket ringande, så jag kom liksom av mig. Framåt fem somnade jag igen och när de kom vid 6-tiden för temptagning var jag helt död.
tisdag 15 februari 2011
Operationsdagen
Jag blev väckt klockan sex för temptagning och blodtryckskontroll. 36,4 och 130/82 var bara fint så jag fick kliva in i duschen igen för en ny tvättomgång och ta på mig den där tjusiga operationsskjortan med öppen rygg. Jag fick i alla fall ha landstingets söta trosor på mig. Jag fick en modell Medium som är 80-90 kilo och som jag trodde var för små. Nästa alternativ visade sig vara 150-200 kg och de drunknade jag i så det fick bli lilla modellen.
Vid kvart i åtta kom ett par sköterskor och gav mig ett par tabletter som jag tror var mot illamående och hämtade mig och min säng för nerfärd till operation. Väl där fick jag ligga en stund och titta på takmålningar med runstenar innan jag blev inkörd i en sluss för att dricka någon hemsk medicin som skulle hålla magsafter och annat på plats under operationen. På med stödstrumpor som var väldigt sköna och som jag absolut hade knyckt med mig hem om jag hade haft dem kvar på fötterna när jag kom till uppvaket.
Sen bar det in i nästa sluss för att sätta nålar på båda händerna. Ingen höjdare. Det gjorde ont som fan och sen stack man fel i högern så att det spröt blod i både säng och på sjuksköterskan.Nya stick och en nål på utsidan av armen istället och så på med mössa och in på operation.
Väl där fick jag ställa mig i en operationsstol där man ligger med armarna rakt ut och benen bredbent isär. Man ser ut som om man skulle snurra runt i ett hjul ungefär.
När de hade ställt in benlängd och armar i rätt vinkel, kopplat alla ekg-sladdar och slangar till dropp så fick jag andas syrgas innan det var sovdags. Jag domnade i hela kroppen och världen snurrade runt runt innan det sa poff och jag var borta.
En grisblink senare blev jag väckt och upplyst om att jag nu hade fem små hål i magen och jag försökte förtvivlat fokusera på klockan på väggen för att se hur lång tid det hade tagit. Det tog fem minuter innan visarna stod still och jag såg att klockan var 10.40. Jag mådde fruktanvärt illa och hade den där äckliga beska syrgassmaken i munnen.
Lagom till det kom de med blåsflaskan och jag fick blåsa mina sju utblåsningar. Jag blev uppmanad att andas ordentligt och jag försökte verkligen. Men det var som att det var halvstopp i lungorna och illamåendet var fruktansvärt, precis som de två gånger tidigare jag blivit sövd.
Jag fick något medel mot illamåendet och nytt dropp kopplades på. Jag fick byta syrgasmasken mot en sån där tunn slang i näsan och sakta, sakta gick smaken ur munnen den närmaste timmen.
Jag försökte desperat hålla mig vaken " Gå inte mot ljuset i tunneln!!" . Typ. Men det var helt omöjligt. Ögonen bara föll ihop och jag såg hop-plattade alveoler dansa framför ögonlocken och kunde bara tänka på att jag måste andas, jag måste andas, jag måste andas.
Vi halv två vaknade jag till och kunde fokusera klockan helt klart och då var illamående och smak borta. Jag blåste lydigt i flaskan och hörde när mina operstionskompisar kom till uppvaket i varierande skick.
Jag var fruktansvärt torr i munnen men visste ju att det skulle ta ett dygn till innan jag fick dricka, så det var ju bara att hålla ut och försöka slicka mig om torrspruckna läppar.
Vid två fick jag låna telefonen och kunde ringa min mycket lättade man. Sen var det bara att ligga och blåsa och vila och vänta på att kvickna till.
Man sätter ingen kateter under de här operationerna. Jag fick gå själv till toan efter någon timme, men det gick inte att klämma ut en droppe. De gjorde ett ultraljud och kollade blåsan som visade sig vara i det närmaste tom. Inte konstigt att man inte kissar då. Jag fick därför dispens och fick lämna uppvaket innan jag hade kissat.
Jag kom tillbaka till mitt rum vid 16-tiden och då var man inte direkt kung i baren. Jag kunde kissa på en gång och eftersom jag verkade stadig på benen fick jag vara uppe och promenera det jag orkade.
Med min egen gröna långkjol som accesoar till operationsskjortan gjorde jag mig ett par turer i korridoren i alla fall. Jag bekantade mig med tjejen i rummet bredvid som opererades ett par timmar efter mig.
Det enda "ätbara" under kvällen var alvedon i skumform. En tablett som man lägger på tungan som liksom fräser upp och tas upp av slemhinnorna. Naturligtvis med sån där artificiell hallonsmak som det är på flytande alvedon. tydligen avskyr alla den där tabletten. Jag tyckte den var ett välkommet avbrott i muntorkan och hade inga problem med att ta den där tabletten. Tvärtom.
Jag smsade en hel del eftersom jag inte kunde prata så bra på grund av muntorkan och blev hostig ( och hosta vill man inte) Sedär, ännu en funktion som är bra med sms.
Jag fick ta en dutt smärtstillande och min blodpropps-spruta innan jag somnade vid 23-tiden och sov väl linte sådär jättebra med dropp, syrgasslangar och sånt i sängen. Vid 4-tiden fick jag fylla på igen, men det var ju ingen panik eftersom jag inte skulle kliva upp till frukost nästa morgon. Det blev en del mödosamma toabesök eftersom de tryckte i en så mycket dropp, men sånt är livet.
När jag låg där försökte jag känna mig riktigt lycklig, det hade jag lovat mig själv kvällen innan om jag skulle vakna igen. Det gick väl sådär. Man orkade mest vara lättad för att det var över.
Vid kvart i åtta kom ett par sköterskor och gav mig ett par tabletter som jag tror var mot illamående och hämtade mig och min säng för nerfärd till operation. Väl där fick jag ligga en stund och titta på takmålningar med runstenar innan jag blev inkörd i en sluss för att dricka någon hemsk medicin som skulle hålla magsafter och annat på plats under operationen. På med stödstrumpor som var väldigt sköna och som jag absolut hade knyckt med mig hem om jag hade haft dem kvar på fötterna när jag kom till uppvaket.
Sen bar det in i nästa sluss för att sätta nålar på båda händerna. Ingen höjdare. Det gjorde ont som fan och sen stack man fel i högern så att det spröt blod i både säng och på sjuksköterskan.Nya stick och en nål på utsidan av armen istället och så på med mössa och in på operation.
Väl där fick jag ställa mig i en operationsstol där man ligger med armarna rakt ut och benen bredbent isär. Man ser ut som om man skulle snurra runt i ett hjul ungefär.
När de hade ställt in benlängd och armar i rätt vinkel, kopplat alla ekg-sladdar och slangar till dropp så fick jag andas syrgas innan det var sovdags. Jag domnade i hela kroppen och världen snurrade runt runt innan det sa poff och jag var borta.
En grisblink senare blev jag väckt och upplyst om att jag nu hade fem små hål i magen och jag försökte förtvivlat fokusera på klockan på väggen för att se hur lång tid det hade tagit. Det tog fem minuter innan visarna stod still och jag såg att klockan var 10.40. Jag mådde fruktanvärt illa och hade den där äckliga beska syrgassmaken i munnen.
Lagom till det kom de med blåsflaskan och jag fick blåsa mina sju utblåsningar. Jag blev uppmanad att andas ordentligt och jag försökte verkligen. Men det var som att det var halvstopp i lungorna och illamåendet var fruktansvärt, precis som de två gånger tidigare jag blivit sövd.
Jag fick något medel mot illamåendet och nytt dropp kopplades på. Jag fick byta syrgasmasken mot en sån där tunn slang i näsan och sakta, sakta gick smaken ur munnen den närmaste timmen.
Jag försökte desperat hålla mig vaken " Gå inte mot ljuset i tunneln!!" . Typ. Men det var helt omöjligt. Ögonen bara föll ihop och jag såg hop-plattade alveoler dansa framför ögonlocken och kunde bara tänka på att jag måste andas, jag måste andas, jag måste andas.
Vi halv två vaknade jag till och kunde fokusera klockan helt klart och då var illamående och smak borta. Jag blåste lydigt i flaskan och hörde när mina operstionskompisar kom till uppvaket i varierande skick.
Jag var fruktansvärt torr i munnen men visste ju att det skulle ta ett dygn till innan jag fick dricka, så det var ju bara att hålla ut och försöka slicka mig om torrspruckna läppar.
Vid två fick jag låna telefonen och kunde ringa min mycket lättade man. Sen var det bara att ligga och blåsa och vila och vänta på att kvickna till.
Man sätter ingen kateter under de här operationerna. Jag fick gå själv till toan efter någon timme, men det gick inte att klämma ut en droppe. De gjorde ett ultraljud och kollade blåsan som visade sig vara i det närmaste tom. Inte konstigt att man inte kissar då. Jag fick därför dispens och fick lämna uppvaket innan jag hade kissat.
Jag kom tillbaka till mitt rum vid 16-tiden och då var man inte direkt kung i baren. Jag kunde kissa på en gång och eftersom jag verkade stadig på benen fick jag vara uppe och promenera det jag orkade.
Med min egen gröna långkjol som accesoar till operationsskjortan gjorde jag mig ett par turer i korridoren i alla fall. Jag bekantade mig med tjejen i rummet bredvid som opererades ett par timmar efter mig.
Det enda "ätbara" under kvällen var alvedon i skumform. En tablett som man lägger på tungan som liksom fräser upp och tas upp av slemhinnorna. Naturligtvis med sån där artificiell hallonsmak som det är på flytande alvedon. tydligen avskyr alla den där tabletten. Jag tyckte den var ett välkommet avbrott i muntorkan och hade inga problem med att ta den där tabletten. Tvärtom.
Jag smsade en hel del eftersom jag inte kunde prata så bra på grund av muntorkan och blev hostig ( och hosta vill man inte) Sedär, ännu en funktion som är bra med sms.
Jag fick ta en dutt smärtstillande och min blodpropps-spruta innan jag somnade vid 23-tiden och sov väl linte sådär jättebra med dropp, syrgasslangar och sånt i sängen. Vid 4-tiden fick jag fylla på igen, men det var ju ingen panik eftersom jag inte skulle kliva upp till frukost nästa morgon. Det blev en del mödosamma toabesök eftersom de tryckte i en så mycket dropp, men sånt är livet.
måndag 14 februari 2011
Dan före dan
Måndag var alla hjärtans dag.
Jag kom till Lycksele lasarett efter en bilfärd i -30 grader och en husbrand i Bjurholm på vägen. Jag hade turen att få ett enkelrum och invägningen visade att jag gått ner totalt åtta kilo under mina veckor på modifast. Bra jobbat!
Kombinationen med simning nästan varje dag gav minsann resultat. Jag funderade både en och två gånger på om jag skulle kunna leva på vaniljmodifast och simma såhär resten av livet för att slippa en operation!
Jag fick träffa sjukgymnasten som berättade om hur jag skulle andas efter operationen och vad som händer med lungorna när man sövs. Hon hade en målande beskrivning av tillplattade alveoler som man måste pressa igång. Jag fick lära mig blåsa vattenflaska och "hoffa". Hosta skulle jag inte vilja göra efter operationen sa hon så slemmet får man kämpa upp på annat vis i så fall.
Jag fick blodproppsförebyggande spruta, duscha och tvätta håret på kvällen och sen skulle jag försöka sova inför operationsdagen. Jag var första patient på listan så jag slapp ligga och gruva mig under dagen.
Det var inte det lättaste att sova den där natten. Jag vred och vände och stod i fönstret och tittade ut över parkeringen i flera omgångar. Tänk om något går snett? Tänk om de sticker hål på magsäcken?
Tänk om de tappar ner levern? Tänk om jag inte vaknar ur narkosen? Tänk om jag får hjärtstillestånd?
Jag tror det var tvunget att gå igenom alla de där faserna för att liksom gå vidare. Man måste våga tänka alla tankar. Och jag somnade ju till slut, med förvissningen om att jag i alla fall skulle få sova mycket nästa dag.
Jag kom till Lycksele lasarett efter en bilfärd i -30 grader och en husbrand i Bjurholm på vägen. Jag hade turen att få ett enkelrum och invägningen visade att jag gått ner totalt åtta kilo under mina veckor på modifast. Bra jobbat!
Kombinationen med simning nästan varje dag gav minsann resultat. Jag funderade både en och två gånger på om jag skulle kunna leva på vaniljmodifast och simma såhär resten av livet för att slippa en operation!
Jag fick träffa sjukgymnasten som berättade om hur jag skulle andas efter operationen och vad som händer med lungorna när man sövs. Hon hade en målande beskrivning av tillplattade alveoler som man måste pressa igång. Jag fick lära mig blåsa vattenflaska och "hoffa". Hosta skulle jag inte vilja göra efter operationen sa hon så slemmet får man kämpa upp på annat vis i så fall.
Jag fick blodproppsförebyggande spruta, duscha och tvätta håret på kvällen och sen skulle jag försöka sova inför operationsdagen. Jag var första patient på listan så jag slapp ligga och gruva mig under dagen.
Det var inte det lättaste att sova den där natten. Jag vred och vände och stod i fönstret och tittade ut över parkeringen i flera omgångar. Tänk om något går snett? Tänk om de sticker hål på magsäcken?
Tänk om de tappar ner levern? Tänk om jag inte vaknar ur narkosen? Tänk om jag får hjärtstillestånd?
Jag tror det var tvunget att gå igenom alla de där faserna för att liksom gå vidare. Man måste våga tänka alla tankar. Och jag somnade ju till slut, med förvissningen om att jag i alla fall skulle få sova mycket nästa dag.
onsdag 9 februari 2011
Halvägs i tristessen
Nu är jag halvägs inför operationen i alla fall. Nästa vecka den här tiden mår jag förhoppningsvis hyfsat och har kanske till och med kunnat få i mig några matskedar dryck. Med andra ord njuter jag av att kunna stjälpa i mig ett helt glas vatten just nu. Jag börjar bli lite less på Modifast även om det går förvånansvärt bra.
Enda gångerna jag blir hungrir är när jag druckit för lite.
Däremot måste jag köpa en förpackning till och den minsta är på 8 påsar. Då gäller det ju att välja en smak man tror kommer att funka. Jag tror jag kör på vanilj. Jag skulle kunna klara mig på det jag har om jag bara äter sparris sista dagarna, men det lär ju inte hända.
Vågen visar i alla fall resultat. Från starten för nio dagar sen har jag gått ner fem kilo. Visserligen är en del vätska och en del maginnehåll, men ändå. Det gäller att vara positiv inför alla framsteg man gör.
Jag funderar just nu på vad jag ska ha för kläder med mig till sjukhuset.
Det är ont om Dior i garderoben!
Man vill ju känna sig pigg och fräsch där, men man har ju inte lust att köpa på sig något om man nu ska rasa i vikt det närmaste året. Jag får se över garderoben. Något helt nattlinne, som inte är totalt urtvättat, borde man väl kunna gräva fram?
Enda gångerna jag blir hungrir är när jag druckit för lite.
Däremot måste jag köpa en förpackning till och den minsta är på 8 påsar. Då gäller det ju att välja en smak man tror kommer att funka. Jag tror jag kör på vanilj. Jag skulle kunna klara mig på det jag har om jag bara äter sparris sista dagarna, men det lär ju inte hända.
Vågen visar i alla fall resultat. Från starten för nio dagar sen har jag gått ner fem kilo. Visserligen är en del vätska och en del maginnehåll, men ändå. Det gäller att vara positiv inför alla framsteg man gör.
Jag funderar just nu på vad jag ska ha för kläder med mig till sjukhuset.
Det är ont om Dior i garderoben!
Man vill ju känna sig pigg och fräsch där, men man har ju inte lust att köpa på sig något om man nu ska rasa i vikt det närmaste året. Jag får se över garderoben. Något helt nattlinne, som inte är totalt urtvättat, borde man väl kunna gräva fram?
söndag 6 februari 2011
Variation
Idag är det den sjunde dagen på flytande inför min Gastric bypass. En vecka och en dag till måste jag hålla ut. Näringspåsarna man blandar med vatten innehåller allt man behöver i näringsväg under en dag. Fyra påsar Modifast om dagen ska man trycka i sig. Vissa smakar bättre än andra. Efter att ha gått första dagarna på hallonshake var det en befrielse när jag äntligen fick det stora paketet med nya intressanta smaker med posten. Nu skulle jag variera mig minsann.
Jag måste ha gjort några tankefel. Hur kunde jag beställa sparrissoppa? Jag tycker ju inte om den i normala fall, så varför skulle jag göra det nu? Den första påsen sparris kom upp lika fort som jag svalt den. Sedan dess har jag försökt växla mellan potatis-purjo och vanilj. Under kommande veckan ska jag överraska mig själv med en påse banan, en påse choklad och så en hop med jordgubbssmak.
Det går sjukt mycket upp och ner. Jag bakade bröd och gjorde fantastisk fredagsmiddag, men det rörde mig inte i ryggen.
Idag åt familjen fläskkarré och potatis till middag. Då höll jag på att dö av hunger!
Jag tror det kan bero på att jag druckit lite för lite idag.
Hur som helst har jag tappat nästan fem kilo under den här första veckan. Inte dumt!
Det går sjukt mycket upp och ner. Jag bakade bröd och gjorde fantastisk fredagsmiddag, men det rörde mig inte i ryggen.
Idag åt familjen fläskkarré och potatis till middag. Då höll jag på att dö av hunger!
Jag tror det kan bero på att jag druckit lite för lite idag.
Hur som helst har jag tappat nästan fem kilo under den här första veckan. Inte dumt!
torsdag 3 februari 2011
Genesis
Det är första dagen i mitt fortsatta liv. Jag vet, det är det för oss alla. Men för mig är det första dagen på mitt annorlunda liv. Ett liv med begränsningar. Ett liv med möjligheter. Från och med nu finns ingen återvändo, även om jag börjat min resa långt, långt tidigare.
Efter flera års kamp med vikten, flera års väntan i sjukvården och en höst av undersökningar har jag äntligen fått chansen att börja ett helt nytt liv. 2011 ska bli året där jag satsar på mig själv fullt ut. Där jag gör det jag tycker är viktigt för mig och min familj, inget annat.
Det innebär stora förändringar på många sätt. Saker som är svåra. Att säga nej. Att alltid tänka efter. Att leva långsamt och ha tid att känna efter vad JAG verkligen vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)