Idag har jag varit och hälsat på en tjej som gjort samma viktoperation som jag. En som pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan minskade och ökade kilon, precis som jag. En som är glad och trevlig, med ett bra familjeliv och socialt välfungerande. En som inte är deprimerad utan bara jävligt förvånad över att man liksom blivit såhär himla tjock! En som levt livet ändå, men känner att hälsan tar stryk.
Vi är knappast unika på något sätt. Men det är faktiskt himla skönt att prata med någon som fattar hur man funkar och vad det hela handlar om.
Någon som man kan skratta åt sina krympande hängbröst med.
Någon som man kan jämföra tankebanor med.
Någon som fattar att man skulle vara sjukt nöjd med att väga 80 kilo som höggravid.
Någon som bjuder på mellanmål helt automatiskt, utan att man är värsta dagisbarnet som skriker och bankar för att man har för lågt blodsocker.
Det är såna här relationer man ska vara rädd om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar