Matdag!

Idag fick jag äntligen börja med pure. Hurra! Man är inte direkt bortskämd efter de senaste veckorna.
Efter en morgon på fil, fruktsoppa och proviva-juice gjorde jag iordning en portion kokt potatis med fisk och lite, lite remouladsås på youghurt. Jag tuggade och tuggade men inte fick jag maten att räcka i 45 minuter. Jag är helt enkelt för glupsk!
Nu har jag suttit och väntat på bakslaget i en halvtimme, men det verkar inte komma något.
Magen är hur lugn och fin som helst. Vissta kurrar det och låter lite, men för övrigt verkar den funka alldeles som förr.

Det där borde ju göra mig lugn, men istället blir jag lite frustrerad. Hur blir det sen? Har jag  inget stopp lika förbannat? Ska jag aldrig kunna känna mättnad i resten av livet? Vad händer med vikten då?

Kanske är de här negativa tankarna helt i linje med mitt humör just nu.
Det går fasligt upp och ner. Jag är lite matt och orkeslös, men tror att jag ska orka vad som helst nu när jag inte har minsta lilla ont längre. Det drar lite i såren med det är allt. Men jag blir jätteledsen när folk runt omkring mig tror att jag ska vara i god form och inte kan läsa mina tankar om hur trött jag egentligen är.

Jag fick ett ganska rejält stresspåslag när yngste sonen skulle till skidbacken i morse och yngsta dottern på fotbollsträning. Bara det där att leta grejer, fixa en liten sömnadsgrej, göra matsäck och packa under tidspress, ja det fick det att svartna framför ögonen på mig. Blev yr och fick en mycket obehaglig stickande känsla i magen.
Det är en tydlig signal på att min kropp inte tål stress. Jag måste lära mig lyssna på den.

Big break

Stort genombrott i läkningen! Jag har för första gången sedan operationen lyckats vända mig i sängen och ligga på vänster sida utan att det gjorde så himla ont. Underbart!

Däremot har den stora tröttheten slagit till. Jag har svårt att hålla mig vaken en hel dag och kanske inte är meningen att jag ska det heller. Det värsta är att jag vacklar lite angående en stor fest jag vill gå på på lördag.
När man sitter hemma och ingenting gör känns det klart möjligt. Men frågan är hur det känns när man väl är där och har en heldag i ryggsäcken? Orkar jag då? Jag tror jag måste känna mina begränsningar.
Det är för övrigt skvatt omöjligt att låta bli att väga sig varje morgon, trots att jag sagt att de är en bestämd dag i veckan och inget annat som gäller för att notera viktkurvan. Men väga sig kan man ju ändå :)

Dagens uppgift blir att sätta upp en målbild för de olika steg i min viktminskning jag ska igenom.

En vecka postop

Vägdag förstås! Vågen visade 2,1 kilo ner sen operationen. Jag inriktar mig dock inte bara på det, utan räknar i stället in totalen från flytande tiden och då har jag minskat drygt tio kilo de senaste tre veckorna.
Det borde man ju fira!

Det är en märklig känsla man har i kroppen. Man är mörbultad och slak och ändå är det på något sätt som att inget har hänt. Det känns så länge sen fast det bara är en vecka sen operation. Jag är apless på köpsoppor och igår gjorde jag en härlig linssoppa. Det gick hur bra som helst, men inte kom magen igång för det. Trots att jag äter den där sirapen varje dag.
Jag försöker mäta hur mycket jag får i mig och inser att proteinet ligger klart på minus. Därav linssoppan.
I natt vaknade jag av att det vred om i magen och satte mig på toa bara utifall att. Och se, där kom de senaste fyra dagarnas samling! Skönt!

Så idag blir det absolut uppvärmd linssoppa. Jag försöker dricka mjölk, men det smakar inte bra. Tricket har blivit att värma den med en knivsudd kardemumma. Det funkar fint, även om jag känner mig som en gammal tant. Det har blivit avsevärt mycket mindre ömt i magen och såren ser finfina ut.
Igår fick jag någon form av backlash och sov bort fyra timmar under dagen. Jag tänker att det kanske behövs, att kroppen säger ifrån.

Inte är man sugen på att promenera heller. Det är så jävla kallt. Det ligger runt -20 och det och halkan känns inte som ett lysande alterativ. Så jag trampar lite motionscykel inne och längtar efter att få börja simma igen.
Men som sagt. Saker ska få ta tid den här gången. Stress är en himla bov i min viktuppgång och det är det slut med nu!

På banan igen

För sex dagar sedan gjorde jag min Gastric bypass. Det är inte klokt! Det känns som enormt lång tid sedan. Samtidigt känns det som oerhört skönt att den här veckan är avklarad, för även om det har gått över förväntan så är en operation alltid en operation med allt vad det innebär.
Sammanfattningsvis kan jag säga att lättnaden är enorm och jag mår jättebra. Det räcker så.