Matdag!

Idag fick jag äntligen börja med pure. Hurra! Man är inte direkt bortskämd efter de senaste veckorna.
Efter en morgon på fil, fruktsoppa och proviva-juice gjorde jag iordning en portion kokt potatis med fisk och lite, lite remouladsås på youghurt. Jag tuggade och tuggade men inte fick jag maten att räcka i 45 minuter. Jag är helt enkelt för glupsk!
Nu har jag suttit och väntat på bakslaget i en halvtimme, men det verkar inte komma något.
Magen är hur lugn och fin som helst. Vissta kurrar det och låter lite, men för övrigt verkar den funka alldeles som förr.

Det där borde ju göra mig lugn, men istället blir jag lite frustrerad. Hur blir det sen? Har jag  inget stopp lika förbannat? Ska jag aldrig kunna känna mättnad i resten av livet? Vad händer med vikten då?

Kanske är de här negativa tankarna helt i linje med mitt humör just nu.
Det går fasligt upp och ner. Jag är lite matt och orkeslös, men tror att jag ska orka vad som helst nu när jag inte har minsta lilla ont längre. Det drar lite i såren med det är allt. Men jag blir jätteledsen när folk runt omkring mig tror att jag ska vara i god form och inte kan läsa mina tankar om hur trött jag egentligen är.

Jag fick ett ganska rejält stresspåslag när yngste sonen skulle till skidbacken i morse och yngsta dottern på fotbollsträning. Bara det där att leta grejer, fixa en liten sömnadsgrej, göra matsäck och packa under tidspress, ja det fick det att svartna framför ögonen på mig. Blev yr och fick en mycket obehaglig stickande känsla i magen.
Det är en tydlig signal på att min kropp inte tål stress. Jag måste lära mig lyssna på den.