Vägdag förstås! Vågen visade 2,1 kilo ner sen operationen. Jag inriktar mig dock inte bara på det, utan räknar i stället in totalen från flytande tiden och då har jag minskat drygt tio kilo de senaste tre veckorna.
Det borde man ju fira!
Det är en märklig känsla man har i kroppen. Man är mörbultad och slak och ändå är det på något sätt som att inget har hänt. Det känns så länge sen fast det bara är en vecka sen operation. Jag är apless på köpsoppor och igår gjorde jag en härlig linssoppa. Det gick hur bra som helst, men inte kom magen igång för det. Trots att jag äter den där sirapen varje dag.
Jag försöker mäta hur mycket jag får i mig och inser att proteinet ligger klart på minus. Därav linssoppan.
I natt vaknade jag av att det vred om i magen och satte mig på toa bara utifall att. Och se, där kom de senaste fyra dagarnas samling! Skönt!
Så idag blir det absolut uppvärmd linssoppa. Jag försöker dricka mjölk, men det smakar inte bra. Tricket har blivit att värma den med en knivsudd kardemumma. Det funkar fint, även om jag känner mig som en gammal tant. Det har blivit avsevärt mycket mindre ömt i magen och såren ser finfina ut.
Igår fick jag någon form av backlash och sov bort fyra timmar under dagen. Jag tänker att det kanske behövs, att kroppen säger ifrån.
Inte är man sugen på att promenera heller. Det är så jävla kallt. Det ligger runt -20 och det och halkan känns inte som ett lysande alterativ. Så jag trampar lite motionscykel inne och längtar efter att få börja simma igen.
Men som sagt. Saker ska få ta tid den här gången. Stress är en himla bov i min viktuppgång och det är det slut med nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar