Sista dagen på sjukan

När  jag var upp på toan i natt fick jag småpanik för det kändes som jag hade feber. Ny gråtmildhet. Det visade sig vara extremt varmt i rummet, för de hade äntligen fått igång värmen ordentligt denna natt med -37 grader ute.
Den dagliga febertagningen visade dock grönt ljus och sen skulle de bara ta några prover innan jag klev upp. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och det krävdes några personalbyten för att få de där ynka rören med blod. Kände mig som en nåldyna, för man är ju ganska sönderstucken då de fått göra om det flera gånger varje dag, varje tillfälle. Jag fick väga mig och det visade att jag gått upp 1,4 kilo sen inläggningen. Tack för det! Förmodligen vätska, men jag blev irriterad ändå. De andra opererade hade gått ner mellan två och fem kilo!

Efter filfrukost packade jag ihop och duschade. Taxin som skulle komma 13.30 kom 10.45 så det blev ingen lunch och ingen tid till några tårdrypande avsked av de andra.
En skumpig färd blev det och det är då man känner att man kanske inte är sådär jädra tuff som man känner sig när man hasar runt i korridoren.
Väl hemma hann jag bara ställa av mig väskan innan fem lediga  tonåringar skulle äta frukost och bara ljudnivån var jobbig tyckte jag. Tre minuter senare dök en granne upp och ville ha kaffe. Jag har ju inte berättat för andra än de närmaste i familjen om min operation så hon satt glatt kvar i tre timmar och pratade, pratade, pratade så det gick runt i huvudet på mig.

När min man kom hem bröt jag lite smått ihop och gick och la mig. Kunde inte sova men det var skönt att vila kroppen. Ungarna kom och satt på sängkanten och ville prata. På kvällen  åkte min man och jobbade och jag satt och halvsov i soffan framför film med barnen.

Sov i alla fall fyra timmar i min egen säng och lördag åkte jag på hockeymatch. Helt slut när jag kom hem, förstås. Kelda-sopporna ledsnade jag på efter två dagar. Det svåraste är att få i sig nog med vätska och hålla magen igång. Jag fick ut en rejäl laddning nummer två efter mag-sirapen jag fick på recept men kroppen vill inte riktigt släppa ifrån sig mer än nödvändigt just nu.

Magen är väl inte sådär supersnygg, men tänk ändå vad lite det syns, med tanke på vad mycket de gjort!

Dan efter dan efter dan

Idag fick jag äta en dl fil till frukost och satt med mina kamrater i dagrummet och försökte dryga ut tiden till 45 minuter på den där ynka decilitern. Jag mådde inte illa och hade inget magknip.
Däremot var min mage helt stopp.
Efter ronden på morgonen kopplades droppet ur och då upptäckte man attnålen gått vid sidan av något kärl och därför sprutat in droppet under huden på handen typ. Det spelar ingen roll medicinskt men handen såg ju ut som en jäkla elefantfot och spände som tusan. Den var ungefär tre centimeter hög på ovansidan och jag kunde inte ens lyfta en mobiltelefon eftersom fingrarna inte gick att böja på grund av svullnaden.

Magen kändes dock helt okej och jag duschade och åt grön ärtsoppa till lunch. farbror doktorn erbjöd mig att åka hem, men jag tackade nej. Hör och häpna. Det kändes som att en bilresa på 14 mil på guppiga vägar i -34 grader, en mage som fortfarande stod helt still och ett hus fullt med tonåringar hemma ( nio stycken) var tillräckligt för att stanna till fredag. På kvällen var jag lite ångerfull, men samtidigt tänkte jag att det var skönt att läsa en bok i lugn och ro, låta svullnaden gå ner i handen, få igång magen och sen packa i sakta mak kanske var melodin i alla fall. Från och med nu är LÅNGSAMT ledordet.

Sov fyra timmar på raken efter bara alvedon, magen var mindre öm och oxköttssoppan jättegod. Inget illamående, inget magknip. Då hade jag å andra sidan varit extremt försiktig, vilket mina erfarna kamrater sagt att jag förmodligen skulle ha igen i läkningen. Hade visserligen ett vakenpass på ett par timmar men somnade om igen sen. Och nu är jag verkligen beredd på att åka hem.

Dan efter dan

Idag vaknade jag efter en lite rörig natt där jag sov någon timme och sen hade ett vakenpass lika länge. Jag fick en dos smärtstillande och några påsar näringsdropp och pencillindropp i förebyggande syfte.
Vid lunchtid fick jag börja med att dricka vatten. Ett glas på 175 ml skulle ner i nya magen på fyra timmar.
Det gick bara fint. En kompis som gjorde samma operation på ett annat sjukhus för drygt ett år sedan kom överraskande upp och hälsade på här i "landet ingenstans". Ett trevligt avbrott i sjukhusvistelsen.
Den övriga dagen tillbringade jag med att gå korridoren upp och ner för att få igång blodcirkulation och mage. Mellan varven var det lyckligtvis Alpina VM.

Jag måste säga att jag hade mer ont av droppet på handen än av magen. Sen kajkar ryggen ihop av att ligg-sitta i sjukhussängen märkligt nog. När min kompis hade gått lade jag mig på sängen för att läsa lite. Jag slocknade direkt och sov två timmar. Höll inte på att ta mig upp sen heller, men insåg att jag skulle få problem med nattsömn om jag inte masade mig upp.

Kvällen tillbringades med svartvinbärsdryck och alvedon muntablett. Jag fick en riktig humördipp och kände mig som en liten ledsen unge. Jag orkade inte ens prata med dem därhemma, inte min man, inte min kompis.
Sms är som sagt var bra ibland. En extrakudde under rumpan och ryggen, en ny blodproppsförebyggande spruta och en avedon senare sov jag gott. Ja, i ungefär tre timmar. Sen var det kört!

Jag var upp på toa, jag vred och vände, jag tittade på klockan. Jag tänkte ringa efter en smärtstillande men det var sån rush i korridoren där det var väldigt mycket ringande, så jag kom liksom av mig. Framåt fem somnade jag igen och när de kom vid 6-tiden för temptagning var jag helt död.

Operationsdagen

Jag blev väckt klockan sex för temptagning och blodtryckskontroll. 36,4  och 130/82 var bara fint så jag fick kliva in i duschen igen för en ny tvättomgång och ta på mig den där tjusiga operationsskjortan med öppen rygg. Jag fick i alla fall ha landstingets söta trosor på mig. Jag fick en modell Medium som är 80-90 kilo och som jag trodde var för små. Nästa alternativ visade sig vara 150-200 kg och de drunknade jag i så det fick bli lilla modellen.
Vid kvart i åtta kom ett par sköterskor och gav mig ett par tabletter som jag tror var mot illamående och hämtade mig och min säng för nerfärd till operation. Väl där fick jag ligga en stund och titta på takmålningar med runstenar innan jag blev inkörd i en sluss för att dricka någon hemsk medicin som skulle hålla magsafter och annat på plats under operationen. På med stödstrumpor som var väldigt sköna och som jag absolut hade knyckt med mig hem om  jag hade haft dem kvar på fötterna när jag kom till uppvaket.

Sen bar det in i nästa sluss för att sätta nålar på båda händerna. Ingen höjdare. Det gjorde ont som fan och sen stack man fel i högern så att det spröt blod i både säng och på sjuksköterskan.Nya stick och en nål på utsidan av armen istället och så på med mössa och in på operation.
Väl där fick jag ställa mig i en operationsstol där man ligger med armarna rakt ut och benen bredbent isär. Man ser ut som om man skulle snurra runt i ett hjul ungefär.
När de hade ställt in benlängd och armar i rätt vinkel, kopplat alla ekg-sladdar och slangar till dropp så fick jag andas syrgas innan det var sovdags. Jag domnade i hela kroppen och världen snurrade runt runt innan det sa poff och jag var borta.

En grisblink senare blev jag väckt och upplyst om att jag nu hade fem små hål i magen och jag försökte förtvivlat fokusera på klockan på väggen för att se hur lång tid det hade tagit. Det tog fem minuter innan visarna stod still och jag såg att klockan var 10.40. Jag mådde fruktanvärt illa och hade den där äckliga beska syrgassmaken i munnen.
Lagom till det kom de med blåsflaskan och jag fick blåsa  mina sju utblåsningar. Jag blev uppmanad att andas ordentligt och jag försökte verkligen. Men det var som att det var halvstopp i lungorna och illamåendet var fruktansvärt, precis som de två gånger tidigare jag blivit sövd.
Jag fick något medel mot illamåendet och  nytt dropp kopplades på. Jag fick byta syrgasmasken mot en sån där tunn slang i näsan och sakta, sakta gick smaken ur munnen den närmaste timmen.

Jag försökte desperat hålla mig vaken  " Gå inte mot ljuset i tunneln!!" . Typ. Men det var helt omöjligt. Ögonen bara föll ihop och jag såg hop-plattade alveoler dansa framför ögonlocken och kunde bara tänka på att jag måste andas, jag måste andas, jag måste andas.
Vi halv två vaknade jag till och kunde fokusera klockan helt klart och då var illamående och smak borta. Jag blåste lydigt i flaskan och  hörde när mina operstionskompisar kom till uppvaket i varierande skick.
Jag var fruktansvärt torr i munnen men visste ju att det skulle ta ett dygn till innan jag fick dricka, så det var ju bara att hålla ut och försöka slicka mig om torrspruckna läppar.

Vid två fick jag låna telefonen och kunde ringa min mycket lättade man. Sen var det bara att ligga och blåsa och vila och vänta på att kvickna till.
Man sätter ingen kateter under de här operationerna. Jag fick gå själv till toan efter någon timme, men det gick inte att klämma ut en droppe. De gjorde ett ultraljud och kollade blåsan som visade sig vara i det närmaste tom. Inte konstigt att man inte kissar då.  Jag fick därför dispens och fick lämna uppvaket innan jag hade kissat.

Jag kom tillbaka till mitt rum vid 16-tiden och då var man inte direkt kung i baren. Jag kunde kissa på en gång och eftersom jag verkade stadig på benen fick jag vara uppe och promenera det jag orkade.
Med min egen gröna långkjol som accesoar till operationsskjortan gjorde jag mig ett par turer i korridoren i alla fall. Jag bekantade mig med tjejen i rummet bredvid som opererades ett par timmar efter mig.

Det enda "ätbara" under kvällen var alvedon i skumform. En tablett som man lägger på tungan som liksom fräser upp och tas upp av slemhinnorna. Naturligtvis med sån där artificiell hallonsmak som det är på flytande alvedon. tydligen avskyr alla den där tabletten. Jag tyckte den var ett välkommet avbrott i muntorkan och hade inga problem med att ta den där tabletten. Tvärtom.

Jag smsade en hel del eftersom jag inte kunde prata så bra på grund av muntorkan och blev hostig ( och hosta vill man inte)  Sedär, ännu en funktion som är bra med sms.
Jag fick ta en dutt smärtstillande och min blodpropps-spruta innan jag somnade vid 23-tiden och sov väl linte sådär jättebra med dropp, syrgasslangar och sånt i sängen. Vid 4-tiden fick jag fylla på igen, men det var ju ingen panik eftersom jag inte skulle kliva upp till frukost nästa morgon. Det blev en del mödosamma toabesök eftersom de tryckte i en så mycket dropp, men sånt är livet.

När jag låg där försökte jag känna mig riktigt lycklig, det hade jag lovat mig själv kvällen innan om jag skulle vakna igen. Det gick väl sådär. Man orkade mest vara lättad för att det var över.

Dan före dan

Måndag var alla hjärtans dag.
Jag kom till Lycksele lasarett efter en bilfärd i -30 grader och en husbrand i Bjurholm på vägen. Jag hade turen att få ett enkelrum och invägningen visade att jag gått ner totalt åtta kilo under mina veckor på modifast. Bra jobbat!
Kombinationen med simning nästan varje dag gav minsann resultat.  Jag funderade både en och två gånger på om jag skulle kunna leva på vaniljmodifast och simma såhär resten av livet för att slippa en operation!

Jag fick träffa sjukgymnasten som berättade om hur jag skulle andas efter operationen och vad som händer med lungorna när man sövs. Hon hade en målande beskrivning av tillplattade alveoler som man måste pressa igång. Jag fick lära mig blåsa vattenflaska och "hoffa". Hosta skulle jag inte vilja göra efter operationen sa hon så slemmet får man kämpa upp på annat vis i så fall.

Jag fick blodproppsförebyggande spruta, duscha och tvätta håret på kvällen och sen skulle jag försöka sova inför operationsdagen. Jag var första patient på listan så jag slapp ligga och gruva mig under dagen.
Det var inte det lättaste att sova den där natten. Jag vred och vände och stod i fönstret och tittade ut över parkeringen  i flera omgångar. Tänk om  något går snett? Tänk om de sticker hål på magsäcken?
Tänk om de tappar ner levern? Tänk om jag inte vaknar ur narkosen? Tänk om jag får hjärtstillestånd?

Jag tror det var tvunget att gå igenom alla de där faserna för att liksom gå vidare. Man måste våga tänka alla tankar. Och jag somnade ju till slut, med förvissningen om att jag i alla fall skulle få sova mycket nästa dag.