Mitt liv som beroende

Appropå mediciner så har jag köpt mig en riktig pensionärsdosett. Något jag inte hade tänkt på innan operationen var att jag faktiskt skulle bli beroende av tabletter resten av livet. Jag vill inte kalla det medicin, för det är det ju egentligen inte. Det är kosttillskott. Kalcium, järn och vitaminer alltså. Men ändå, det är något jag kommer att vara beroende av.
Lägg därtill blodtrycksmedicinen som jag fortfarande äter och ni inser att det blir en liten hög som ska petas i en varje dag. Och det där går ju fint så länge man har rutiner hemma. Men sen då, när stressen inträder, eller när man är på resande fot och kanske inte minns om man tagit tabletterna eller inte? Och alla hundra burkar man måste ha med?

Då kändes dosetten som ett ypperligt alternativ. Särskilt den här lilla enveckasmodellen som man kan peta ner i handväskan om man ska bort. Man kan köpa två också om man blir borta längre :)
Kostade en  tia på Dollarstore.
Det enda kruxet är att man bör vara införstådd med att det är engelska markeringar på dagarna.
Annars kan det bli som när jag skulle ta lördagstabletterna och trodde jag tagit dem eftersom det stod S som i söndag på boxen.
Jag kanske får måla svenska dagsbeteckningar med nagellack eller spritpenna om jag blir riktigt yr!

Lågtryck

Idag har jag varit på vårdcentralen för ett nytt blodtryck. Det stannade på 105/80.
Dagens sköterska ville därför prata med min läkare om min blodtrycksmedicin. Hon tycker det
är dags att plocka bort den nu. I alla fall på försök en månad.

Det här är första gången jag har känt någon skillnad i kroppen när trycket ändras.
Jag har märkt att jag "yrat till" lite när jag reser mig upp till exempel. Det kan ju bero på att
trycket är lite väl lågt. Och fortsätter det att sjunka så lär det bli värre.

Well, jag får väl se när min husläkare hör av sig. En man som jag aldrig träffat. Tydligen var han av den sorten som gärna vill se sina patienter så vi får väl se om jag blir ditkallad nu då.

8 veckor postop

Viktnedgång i veckan: -0,4 kg
Viktnedgång sen op: -7,2 kg
Totalt: 16,7 kg

Det är tur att jag skriver i mina värden varje vecka. Annars skulle jag förledas att tro att det är väldigt mycket längre sedan jag gjorde min operation. Det känns som jag alltid har varit såhär.
Vågen förleder en del. Jag vägde ett kilo mindre i lördagskväll :)
Det om något säger väl att jag inte ska fästa så stor vikt vid just vikten.

Idag försökte jag i alla fall att mäta mig. Jag tycker det är enormt svårt, men jag ska göra ett seriöst försök i några veckor, eller kanske någon gång i månaden.
Däremot känns det en hel del på kläderna. Jag har en jacka som jag köpte för fem år sedan som jag aldrig har kunnat knäppa. Den fick jag plötsligt åt när jag försökte i lördags.

Jag har också ett par vårjeans som jag har haft som "målbyxor" varje gång jag gått ner i vikt.
Sist jag kom i dem var för fyra år sedan. Oj, vad jag kände mig snygg i dem då.
Nu provade jag på vinst och förlust förra veckan och de satt hur bra som helst.
Men jävlar vad fula de var! Hur har jag kunnat tycka att det där är drömmen att knövla in sig i??
De åkte tillbaka till lådan med "framtidskläder" igen, men jag har en känsla av att jag snarast borde starta någon sorts bål som jag kan bränna dem på. Som en manifestation.

Måendet är däremot på topp. Jag har promenerat eller cyklat någon sträcka minst en gång om dagen och simmat fyra till fem timmar i veckan. Det är jag väldigt nöjd med.

Nån som vet

Idag har jag varit och hälsat på en tjej som gjort samma viktoperation som jag. En som pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan minskade och ökade kilon, precis som jag. En som är glad och trevlig, med ett bra familjeliv och socialt välfungerande. En som inte är deprimerad utan bara jävligt förvånad över att man liksom blivit såhär himla tjock! En som levt livet ändå, men känner att hälsan tar stryk.
Vi är knappast unika på något sätt. Men det är faktiskt himla skönt att prata med någon som fattar hur man funkar och vad det hela handlar om.
Någon som man kan skratta åt sina krympande hängbröst med.
Någon som man kan jämföra tankebanor med.
Någon som fattar att man skulle vara sjukt nöjd med att väga 80 kilo som höggravid.
Någon som bjuder på mellanmål helt automatiskt, utan att man är värsta dagisbarnet som skriker och bankar för att man har för lågt blodsocker.

Det är såna här relationer man ska vara rädd om.

Testhelg

I helgen har jag verkligen testat det mesta. Inte ett enda pekfinger från magen har jag fått! Listan över laster och olater och vilka jag absolut borde ha tvingats sluta med är avprickad.
Pizza- gick fint
Tarte tartin med vaniljsås- gick fint
Vin- gick fint
Rom-gick fint
Körsbärslikör - gick fint
Kolsyrad cider - gick fint
Chips - gick fint
Tunnbröd med lax och skagensallad- gick fint
Chokladkaka- gick fint

Jag vet inte om jag ska vara glad eller deprimerad! Å andra sidan, det blir ju inga mängder och det blir under många timmar. Alltså bestämmer jag mig för att vara glad.