Operationsdagen

Jag blev väckt klockan sex för temptagning och blodtryckskontroll. 36,4  och 130/82 var bara fint så jag fick kliva in i duschen igen för en ny tvättomgång och ta på mig den där tjusiga operationsskjortan med öppen rygg. Jag fick i alla fall ha landstingets söta trosor på mig. Jag fick en modell Medium som är 80-90 kilo och som jag trodde var för små. Nästa alternativ visade sig vara 150-200 kg och de drunknade jag i så det fick bli lilla modellen.
Vid kvart i åtta kom ett par sköterskor och gav mig ett par tabletter som jag tror var mot illamående och hämtade mig och min säng för nerfärd till operation. Väl där fick jag ligga en stund och titta på takmålningar med runstenar innan jag blev inkörd i en sluss för att dricka någon hemsk medicin som skulle hålla magsafter och annat på plats under operationen. På med stödstrumpor som var väldigt sköna och som jag absolut hade knyckt med mig hem om  jag hade haft dem kvar på fötterna när jag kom till uppvaket.

Sen bar det in i nästa sluss för att sätta nålar på båda händerna. Ingen höjdare. Det gjorde ont som fan och sen stack man fel i högern så att det spröt blod i både säng och på sjuksköterskan.Nya stick och en nål på utsidan av armen istället och så på med mössa och in på operation.
Väl där fick jag ställa mig i en operationsstol där man ligger med armarna rakt ut och benen bredbent isär. Man ser ut som om man skulle snurra runt i ett hjul ungefär.
När de hade ställt in benlängd och armar i rätt vinkel, kopplat alla ekg-sladdar och slangar till dropp så fick jag andas syrgas innan det var sovdags. Jag domnade i hela kroppen och världen snurrade runt runt innan det sa poff och jag var borta.

En grisblink senare blev jag väckt och upplyst om att jag nu hade fem små hål i magen och jag försökte förtvivlat fokusera på klockan på väggen för att se hur lång tid det hade tagit. Det tog fem minuter innan visarna stod still och jag såg att klockan var 10.40. Jag mådde fruktanvärt illa och hade den där äckliga beska syrgassmaken i munnen.
Lagom till det kom de med blåsflaskan och jag fick blåsa  mina sju utblåsningar. Jag blev uppmanad att andas ordentligt och jag försökte verkligen. Men det var som att det var halvstopp i lungorna och illamåendet var fruktansvärt, precis som de två gånger tidigare jag blivit sövd.
Jag fick något medel mot illamåendet och  nytt dropp kopplades på. Jag fick byta syrgasmasken mot en sån där tunn slang i näsan och sakta, sakta gick smaken ur munnen den närmaste timmen.

Jag försökte desperat hålla mig vaken  " Gå inte mot ljuset i tunneln!!" . Typ. Men det var helt omöjligt. Ögonen bara föll ihop och jag såg hop-plattade alveoler dansa framför ögonlocken och kunde bara tänka på att jag måste andas, jag måste andas, jag måste andas.
Vi halv två vaknade jag till och kunde fokusera klockan helt klart och då var illamående och smak borta. Jag blåste lydigt i flaskan och  hörde när mina operstionskompisar kom till uppvaket i varierande skick.
Jag var fruktansvärt torr i munnen men visste ju att det skulle ta ett dygn till innan jag fick dricka, så det var ju bara att hålla ut och försöka slicka mig om torrspruckna läppar.

Vid två fick jag låna telefonen och kunde ringa min mycket lättade man. Sen var det bara att ligga och blåsa och vila och vänta på att kvickna till.
Man sätter ingen kateter under de här operationerna. Jag fick gå själv till toan efter någon timme, men det gick inte att klämma ut en droppe. De gjorde ett ultraljud och kollade blåsan som visade sig vara i det närmaste tom. Inte konstigt att man inte kissar då.  Jag fick därför dispens och fick lämna uppvaket innan jag hade kissat.

Jag kom tillbaka till mitt rum vid 16-tiden och då var man inte direkt kung i baren. Jag kunde kissa på en gång och eftersom jag verkade stadig på benen fick jag vara uppe och promenera det jag orkade.
Med min egen gröna långkjol som accesoar till operationsskjortan gjorde jag mig ett par turer i korridoren i alla fall. Jag bekantade mig med tjejen i rummet bredvid som opererades ett par timmar efter mig.

Det enda "ätbara" under kvällen var alvedon i skumform. En tablett som man lägger på tungan som liksom fräser upp och tas upp av slemhinnorna. Naturligtvis med sån där artificiell hallonsmak som det är på flytande alvedon. tydligen avskyr alla den där tabletten. Jag tyckte den var ett välkommet avbrott i muntorkan och hade inga problem med att ta den där tabletten. Tvärtom.

Jag smsade en hel del eftersom jag inte kunde prata så bra på grund av muntorkan och blev hostig ( och hosta vill man inte)  Sedär, ännu en funktion som är bra med sms.
Jag fick ta en dutt smärtstillande och min blodpropps-spruta innan jag somnade vid 23-tiden och sov väl linte sådär jättebra med dropp, syrgasslangar och sånt i sängen. Vid 4-tiden fick jag fylla på igen, men det var ju ingen panik eftersom jag inte skulle kliva upp till frukost nästa morgon. Det blev en del mödosamma toabesök eftersom de tryckte i en så mycket dropp, men sånt är livet.

När jag låg där försökte jag känna mig riktigt lycklig, det hade jag lovat mig själv kvällen innan om jag skulle vakna igen. Det gick väl sådär. Man orkade mest vara lättad för att det var över.